I dikten står en avklädd man
synlig för alla utom honom själv.
Hans tunga en muräna
som backar ned i era svalg.

Blicken som strålkastarna i Nürnberg
huden lik skuggorna från Louvren.
Ni är hans kanvas
sidorna bakom raderna.

Han ska överrösta richterskalan
för att få hänga upp er.
Han vill klyva ert sagittala
så ni går av på mitten.

Med blysänkets dova klang
under nattens vilda moln
krälar han hårt och djupt
där tyngdlagen slutat gälla.

I tankar som sakta ringlar
och där bläcket varsamt gror
skriver han i sin nakna gruva.
Se så: bär nu min blick!