Jag är inlåst på ett skepp
som driver om natten
känner hur det knakar, kränger
att det anas ett oväntat slut
jag inte själv bestämmer.

Jag är fångad
mellan reglar och språng
där något såväl öppnar
som stänger.

Kölen, rodret, de röda seglen
så förtvivlat de söker
något oförlöst i mitt skrov
som skapar fäste.

Hav, vind, sjömil
alla dessa distanser.
Vad vet ett hjärta, säg
om sådana ting?

---

Det kan låta befängt
men jag minns sekunden
när jag steg ut i världen.

"steg" är fel ord.

Jag slungades.

Sådär tre-fyra år gammal.
Jag står på gräsmattan
i mexicotegelvillans skugga.

Pappa är långt borta
kanske i Panama eller Niqaragua
lastar bananer till "kontinenten".

Snart kommer han kanske hem
med en leksak från Kina.
Det blir nog i bästa fall
ett vykort från Rio eller Giza.

Mamma nyss på huk framför mig
knöt mina skor
kände sjukhusdoften i hennes hår.

Altandörren står öppen.
Det gör ont att veta så lite.
Ett saftglas står kvar, ett halvt kex.

Mina syskon någon annanstans
i alla fall inte här
där jag sitter och petar i gräset
jord under naglarna, trubbiga händer.

Gräset är saftigt mörkgrönt
oklippt, strax efter regnet.
En fågel begravdes här igår
knäckte nacken mot fönstret.

Det är som en elektrisk storm fixerar mig
samtidigt som jag flyger iväg.

Ljuset vänder sina bana
och något brister.

Där jag förut såg ut
blickar jag nu in

i världen.

*

Vi har två födslar.
Den första ur livmodern.
Den andra
när vi noterar att vi skiljer oss från tingen.
Kanske en tredje, trots allt
när vi upptäcker döden.

Jag är inlåst på ett skepp
som driver i natten.