|
|
"Long piece of vomit."
Angine de poitrine
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja
att du höll upp din eld
mot solen
och kallade den för mörker.
Jag skulle vilja
att vi ändrade våra namn
en aning
som när molnen ändrar form
på flykt
över tundrans kala hjässa.
Jag skulle vilja
(par exemple)
att 2 var tre
och 3 var fyra
komma 2.
Jag skulle vilja
att mellan takterna
fanns en annan ta-akt,
lite som att sova vaken
eller klä på sig till naken.
Håll upp en kursiv bokstav
och jag ska rätta till den med fil.
Det här handlar inte om stil,
om att ha katter, hundar, fritidsbåtar.
Nej, det handlar om
"mellan raderna".
Jag skulle vilja
att du åt med röven
för det du säger är non-sense.
Stopp! Ingen brådska.
Jag menar: Jag önskar
att ditt kön var en tornister
jag kunde kränga
över mitt huvud
för att sen äta resterna
från min dyrköpta kudde.
Jag vill ligga i din särk
och ta upp en beställning.
Dra mitt kort genom springan,
slippa betalning.
Kolla om du vill, med din AI-agent
innan du får svår scrollangitis.
Hormonerna och deras ägg, va.
Jo, hypofysen drar upp sin klänning
- så skändligt!
Förr kallade vi det begär.
Nu kallar vi det Ozempic.
Vänta!
Det kommer mera,
lite känslo-obesitas:
Jag skulle vilja
träna mitt öga
att se
det jag inte kan se -
a)
Min oföddes (en pojke, sa hon) kalla fontanell
trummat av evigt regn,
grodkroppen han bar
för att klara strapatsen
i sin 6-pack äggkartong
under jorden.
Hans tänkta personnummer
ligger kvar
i en tändsticksask (om jag minns rätt).
b)
Min mammas krumma rygg.
Den elektriska stormen
som ekar i hennes huvud.
Staccato-rösten i telefonen:
ta-ta-ta-ta
Jag skäms och klickar luren.
c)
Min systers blick
när hon förde fingrarna
över sin sons blåa läppar
där-där-där på hotellet.
Arve-smutsen som i ett
med blodstänken.
d)
Min pappas kuk/rudiment/yxa
när den klöv familjen på mitten.
Jag stod bredvid
sa inte ett knyst
lärde snorren säga -
Vet hut!
(Misslyckades)
e)
Mitt ex5 & mitt ex6
när de satt på gatan
utanför festen
och slet av varandra håret
som två krabbor
ingen kunde lossa.
Jag kastade dem åt varanerna.
Nu dör de långsamt lååångsamt,
som ruttna inifrån.
ha-ha-ha-ha
Men jag vet inget om krig.
Döv är jag också.
Jag blundar och jag tiger.
Gatan stannade mig igår
tyckte jag såg dig i vimlet -
ditt hårs sommaräng
dina höfters klippvarma kust
dina lemmars hånfulla triumf.
Visst var du där?
(Fanfar)
Kände mig nästan pre-pubertal -
som när jag stod och väntade
på mamma i Dresden
och gick halvt isär.
Året var 1974
komma sex
29 år efter och 29 år före
bomberna, Slakthus 5.
Men, såklart
det var någon annan
som matade duvorna
med minnen från dina fräknar.
Jag tog vägen hem
räknandes alla mina kyrkogårdar.
Ännu ingen här
bara golvet, taket
v
ä
g
g
a
r
n
a
så jag torkar av mig din mascara
med en gammal dödsnotis.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja
att det finns en färg
mellan rött och rött,
något där i rött
som varken är form eller känsla.
En arytmi en angine de poitrine
som både är och inte är
som botar mig från redundansen.
Ännu har jag inte sagt ordet
'mosaik' - det är för lik
som applåderar lik i formalin.
Om annat då:
Vad jag ändå föraktar tingen.
Jag vill slå sönder dem
likt något ur -
Orange mécanique!
En snabb haiku (tänk er nu sober stämning):
Vi ska lyfta (titeln)
Bord dukat för två.
I stillhetens otium -
tulpanens vingar.
Skiftar till:
En mimare
En tomte
En clown
som står i kö för att se mig misslyckas.
Nu. Snart. Senare.
Bedövande.
Nu brummar drönarna.
Spetälskekolonierna har öppnat portarna
utanför mitt fönster.
Jag tittar ut,
ser mig själv,
för snart smäller det, sa nördarna.
(Har jag hört att någon sett på något sätt
på Insta.)
Låt oss börja/sluta
Jag ser dammet virvla
som en liten tromb över gårdsplanen.
Jag står som på en tröskel
gläntar in.
En osynlig hand kramar
något inom mig,
fö-ö-ör mig in i hörnet.
Jag skulle vilja
att någon/något - helst jag
tog bort mig från spegeln.
Säg inte att det är orden.
Säg inte att det är språket.
Säg inte att det är en sketen dikt.
Men ändå...
Man måste.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja
att något glappade
att 3 var fyra komma två
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja.
Jag skulle vilja
att du höll upp ditt mörker
mot natten
och kallade det för ljus.
att någon ändå
trots allt
läste mina rader.
Ensam är människan måhända fri.
Men aldrig hel utan en annan.
(Tyst till mig själv: Din lilla hora...)
Fri vers
av
Jacob Sjöstrand
Läst 156 gånger
och
applåderad av 4 personer
Publicerad 2026-03-25 00:00
|
|
|
Nina V A
Jävlar, nu snackar vi!
Lager på lager av vomits här och det gäller att hålla i sig kring fokus för att inte slippra iväg osammanhängande bortkollrad. Rakt ner i rännan.
Gillar det repetitiva som leder fram som en puls. Det finns jäkligt mycket skärpa och humor i din text, sarkasm mais oui, och du bombar på med ett språkbruk som växlar mellan topp och dal.
Alltså jag skrattar spontant genom flera stycken och det är ju alldeles underbart, otippat, för jag tror du vill provocera, engagera, väcka till liv, ruska om och helvete ja, bara brutalt verbalisera.
Nice Jacob!
2026-04-06
|
|
|
|
Thomas
Tonerna mellan tonerna. Tycker jag att du får till bra i denna. Enligt min Youtube kommer efter Angine de Poitraine Curtis Mayfields Move on up (extenden version). Vad för "sketen dikt" får du till den låten?
2026-03-29
|
|
|
|
twintra
Denna dikt kräver mycket av läsaren.
Jag läser något om en medveten splittring mellan det som känns och det som går att hålla kvar. Som att varje gång något närmar sig, bryts det upp, förskjuts och nästan saboteras av språket.
Jag tolkar "jag skulle vilja" som en kontrollpunkt, inte som en önskan. Som att skriva om verkligheten innan den hinner landa.
När 2 blir 3, när kroppar blir objekt, när det absurda tar över. Som att det inte är en lek, utan ett sätt att undvika fixering.
Och just därför tror jag mittendelen slår hårdare, möjligheten att förskjuta försvinner. Allt blir pekbart: barnet, mamman, systern, pappan.
Relationerna är inte formbara, det finns ingen rörelsefrihet - det har redan hänt.
Därefter känns det som en motreaktion, mer brus, mer ironi, mer samtid. Nästan som att det krävs för att hålla innehållet på avstånd.
Det gör att dikten rör sig i ett spänningsfält mellan två lägen:
Det som inte går att ändra
Och det som konstant försöker att ändras
Slutet landar i att viljan att bli sedd finns kvar, men den passeras genom förakt för att ens kunna sägas.
Jag läser inte dikten som kaos i första hand, utan om kontroll, en kontroll som hela tiden håller på att spricka.
Imponerad. Snyggt.
2026-03-25
|
|
|
|
Anya
Kärlkrampen känns i varje ord. Språket sitter där och flödet är mycket snyggt. Jag får många känslor när jag läser men mest en frustrerad känsla av att sitta fast, fast diktarjaget vill, vill, vill.
Texten är splittrad, diktarjaget är splittrad men språket klockrent. Skickligt!
Jag läser texten flera gånger och känner att jag vill inte överanalysera. Jag vill mest känna och det gör jag.....sällan det händer.
2026-03-25
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Vacker själkramp som kräver uppmärksamhet av doktor Läsaren.
2026-03-25
|
|
|
|
J.Lindberg
Ja, alltså att jag kände förundran, tacksamhet och lättnad efter jag läst. Inte att din text förmedlade det. Och så.
2026-03-25
|
|
|
|
J.Lindberg
En text som kräver något av läsaren. En text som sedan ger något till läsaren. En själslig symbios mellan raderna.
Jag kommer behandla den som jag behandlar en Lynch-film. Inga överdrivna analyser, inga storslagna tolkningar. Bara känslan den ger.
Förundran, tacksamhet och lättnad.
(Språket är i allra högsta grad vid liv, tack och lov.)
Du vrider, vänder och håller upp, något för mig, oerhört vackert.
Får mig att tänka på en låt som tycks vilja vara med mellan raderna.
youtu.be/30U1-5-k1P4?si=t3m0-hBcDJFBZZT0
Tack för din text.
"This man has a bad heart. Angina pectoris. But we have a cure for it." - Dr. Gonzo
2026-03-25
|
|
|
|
sphinx
En textmosaik som innehåller mer än vad som kan analyseras här. Men några nedslag...
Att försöka hålla ihop sig själv med hjälp av språket, samtidigt som textjaget vet att det inte kan täcka allt. Om att veta om sin ensamhet, men också förstå behovet av andra. Minnet och trauma speglas. Det är groteskt och slapstickhumor blandat (som skydd kanske).
Texten kräver några läsningar för att få in flytet. Och ytterligare läsningar för att tolka allt som texten innehåller. Det finns en belöning för den som läger ner arbetet...
2026-03-25
|
|
|
Nästa text
Föregående
Jacob Sjöstrand
|
