Adrian Svensson gick in på ICA Maxi i Munkebäck den 3 mars 2021 och sköt ihjäl tre personer, en mamma med en fyraårig dotter, samt en äldre kvinnlig pensionär borta vid grönsaksdisken.
Adrian tänkte inte så mycket där och då, under dådet, utan ville mest bli av med den känsla han burit på så länge.
Efter skottsalvorna (de var sex till antal, två kulor hittades senare i träbänken för bananerna, emedan en tredje hade penetrerat glasdörren in till blandsalladspåsarna) gick han hem till sin lägenhet på Björcksgatan 5B och tittade på Pacific Blue på TV6.
Väl i soffan tänkte han inte på något särskilt. Inte heller tänkte han på den känsla han burit på så länge. Han åt en panpizza och drack en Nocco Passion, uträttade ett telefonsamtal till sin mamma som meddelade att hon inte hade tid att ta hans tvätt denna dag (en lördag).
När polisen samma eftermiddag stormade in i lägenheten gjorde han inget motstånd. Vid det första förhöret var han förtegen. Dagarna gick. Han saknade Pacific Blue på TV6. Det var 4 plusgrader ute.
På den sjätte dagen efter dådet började han tänka på sin långvariga känsla, om den fanns kvar eller om den var borta. Enda motivet till hans handling var att han hade tänkt att det behövdes något radikalt för att bli av med det där skavet, något som ställde allt i ny dager, av ett före och ett efter, någon slags monumental skillnad. Ett annat slags liv.
Det var nu svårt att avgöra, för han satt inte framför skärmen hemma, utan framför häktets gråa vägg som inte svarade. Inte heller svarade försvarsadvokaten, när han undrade om han kunde få in något rött, vad som.
Som han mindes det hade han hela sitt liv burit på den där maktlösheten, som var mer en vag färg, en slags svag elektricitet, ett konstant brus i huvudet, än klart formulerade tankar och känslor. Vad han än företagit sig hade det varit som utan riktning, utan att han själv hade haft någon verklig önskan, att det som skedde runt omkring i livet inte rörde honom. Han visste mest att han ville klä sig i rött från topp till tå, mössa, tröja, jacka, byxor, strumpor, skor och titta på TV6. Bara då, i korta stunder, försvann bruset. På häktet fanns inget rött, mer än en detalj på en kran vid tvättstället, inte heller någon TV.
Vid rättegången fanns inget att säga. Övervakningskameran levererade fullständiga bevis. Han dömdes skyldig till mord på tre personer och fick tio års fängelse. Förhörsprotokollen låter avteckna att man aldrig fann några motiv till Adrian Svenssons grymma handlingar.
Ibland tänkte han nu, om denna radikala skillnad som fängelsevistelsen innebar, egentligen var så stor trots allt. Han kunde lugnt sitta och titta på Pacific Blue om eftermiddagarna och han fick bära sina röda strumpor.
Adrian Svensson (aka Red boy i tidningarna och på nätet) gick aldrig ur sig själv. Han förflyttades bara in till något annat.
Han tänkte aldrig på mamman, barnet eller den äldre kvinnan. Han tänkte på Pacific Blue, på nya röda skor till våren 2029, och på bruset som nu sakta kröp emot honom i det dammiga aftonljuset.