En gammal akvarellzebra vandrar genom skogen.
Den betar tö och grenar, rök droppar från dess mule.

Vi barn hittade polaroidbilder
på våra föräldrar i olika ställningar.

Pappa bar en vit mask
men bror kände igen hans tatuering.


Det är senfebruari och markens klockor ringer.
Rotskott särar försiktigt fjolårens kladdiga remsor.

Pappret är blankt grått där oljiga moln passerar
bakom en figur som valhänt haltar nedför vulkanen.

Vi tre telingar uppradade framför skrivbordet,
när mamma högläste älskarinnans svarta rader.


Zebran vrider nu sitt huvud, stirrar ur motivet
näsborrarna vädrar, dess halsband rasslar i vinden.

När sängknopparna blev till kalla händer
tog jag kudden och gick in till syster.

Vi satt tätt under gillestugetrappan om kvällarna,
"Din kuk är så hård", skrev älskarinnan.


Jag minns att jag hade blivit hundbiten,
fått en låda kritor.

Höger ben i bandage, sjutton lila stygn, viss värk
som kompensation: syster fick akvareller.

Vi byggde en flotte av färger
korsade Arktis, överlevde.