Baksidan av de svarta jackorna i regnet, färden förbi Buritz, Kostfelde, Egensee, de rostiga vägskyltarna längs med våt, söndersprucken asfalt, någonstans tentaklerna av en skördetröska på ett fält och i bakgrunden stjärnorna som svaldes av natten, strålkastarnas genomlysning av skogsdungarna, viadukterna och de övergivna husen, instrumentpanelen som lyste upp chaufförens skägg, ringarna på hans fingrar, den obestämbara musiken som låg som ett bakgrundsbrus över den dammiga panelen, en liten Musse Pigg som darrade i takt med basen bredvid en askopp framför växelspaken. Vid ett rödljus, eller en vägkorsning inväntande en annan bil, tog föraren utav denna helvetesmaskin ibland upp ett litet block ur sin skjortficka och plitade ned några rader.
Jag ville dra hårt och plötsligt i handbromsen, få ett abrupt slut på den vansinniga färden, alternativt bara fortsätta fortare och fortare, än mer galet. Det var att vara i nuet som kändes mest förödande. Det var där, längre fram, framme jag helst ville vara. Nu.
"Kan du säga mig..." sa chauffören, och slängde en blick i backspegeln "... vad allt det här ska betyda?"
Hans grumliga gula pilkast träffade mig rakt i ögat. Cirrosen, tänkte jag, en taskig och oberäknelig lever som kör mig genom ingenmanslandet. Såg jag inte en liten plunta där förut, när han öppnade handskfacket?
Jag låtsades stirra ut genom rutan för att spara lite tid. Jo, det kunde man verkligen fråga sig själv. Vad skulle allt det här betyda?
Torkel och jag hade suttit på hotellrummet. Jag minns det som om vi var nöjda. Vi hade delat upp pengarna 50/50 och jag var precis på väg att packa ihop mitt. Planen var tåget till Altina vid midnatt, sen vidare mot kusten. Det var inte Torkels planer. Torkels planer var att dela 100/0.
Allt blod sen, hur förvånansvärt halt det ändå blir, allt det röda. Det är sällsamt att se en människa fallera så snabbt, nästan så man blir lite paff, i ena sekunden "Jag ska ha alla pengar" till, jaha, väldigt stilla, där på golvet. Jag synade av rummet lite fort, minns jag, den bruna soffan, golvlampan som stänkte sitt skarpa ljus på de beiga gardinerna framför fönstret, ett kristuskors där på väggen som repade tapeten med en lång skugga, allt genomdränkt av en doft av järn som steg upp från mattan. Mina tankar var redan på väg nedför trappan, ut från hotellet, bort från gatan, från den lilla staden, den gudsförgätna hålan. The harder they come, the harder they fall...
Jag rätade upp mig i sätet och drog en hand genom håret, sökte efter en ficka i jackan på jakt efter solglasögonen, gav upp. För varje nytillkommen rad skämdes jag allt mer.
"Jag tror det betyder att du ska få väldigt mycket pengar, när den här färden är över", sa jag.
Jag kunde se hans darrande kinder och öron höja sig en smula. "Hoppas hoppas", hörde jag honom mumla med sin baryton.
Det var tre mil kvar till gränsen. Gränser är alltid ett problem, men jag hade ingen aning om hur situationen där skulle se ut. Vakter? Bommar? Bara ett streck i marken som förkunnande att vi snart skulle vara i ett annat land - mitt Samarkand? Hur många tänkta ord skulle vi hinna passera innan den sista rungande interpunktionen och hur många skulle vi hinna få nedskrivna?
"Jag måste pissa, du förstår...", sa han samtidigt som han saktade ned och la i blinkersen åt höger, följt av grusljud under däcken, en lite lutande bil, och sen stoppet. Han plitade ned några rader till i sitt lilla block innan han frustande klev ut. Bilen höjde sig en aning. Han lät dörren stå öppen och blinkersen på. Det skvalade till där ute i mörkret. Piss, blinkers och cikador. Mjuka lantdofter av växtlighet och förmultning strömmade in i kupén. Tänkte på lavendeln i Provence, kan det ha varit -06? Och så ännu ett ljud, mer nervöst. Vad var det? Det var jag som frenetiskt satt och trummade fingrarna mot tangentbordet.
Duns sa det, följt av samma sorts gurgel som från hotellrummet. Ännu en som hade tröttnat på ämnena lyckligt liv och snabba pengar?
Jag kravlade mig ur från sätet, himlen nu klar och full av stjärnor. Det blåste milt från uppifrån vad jag antog var berg, inga bilar i sikte. I fjärran hästgnägg och vindfångade toner av profant lantbrukarliv. Förutom stjärnorna var mörkret så kompakt över fälten att man kunde ta en tugga ur det. Landskapet i övrigt var redan svalt.
Det här är en väldigt dålig novell, tänkte jag, med ett än sämre slut. Jag steg ur bilen, konstaterade att chauffören var borta och nu låg istället författaren där med rumpan i vädret, med en förvånad död blick riktad längs med diket. Böjde mig ned, muddrade hans fickor och fick upp det lilla notblocket, lös med mobilen, bläddrade fram till den sista skrivna sidan där det stod med knappt läsbara bokstäver: "Sluttet?? Han ska gå upp i bärjen!"
Sic-sic-sic-sic! Tick-tock-tick-tock, jag stängde av blinkersen, rätade ryggen och blickade upp mot himlavalvet. Se där, Betelgeuse, min gamle röda jätte till vän! Inom en inte allt för lång framtid kommer du explodera till en supernova, synas även dagtid, som en varm utsmetad fläck i skyn, sydsydost. Men då kommer allt det här vara borta, hästarna i sina spiltor, blinkersarna i alla världens tutande städer, vägskyltarna längs alla vägar, alla sedelpressar, kreditkort, bitcoins, spillning, felstavningar, konservburkar, självhjälpsmanualer, människornas menlösa strävanden och göranden, mannen som sitter i soffan i sin morgonrock och plitar ned dessa rader, puts väck, så, varför inte börja redan nu?
Jag lämnade väskan med sedlarna i bilen, stängde av motorn, tog av mig skor och strumpor och började gå upp mot bergen. Gräset kändes varmt och mjukt under fötterna. Jag kunde lika gärna ta av mig alla mina kläder, friställa orden, vinka dem adjö, alla dessa rader av meningslöst svammel, låta dem få beta nakna och fria i vinden. Jag ville nå toppen och vyerna en sista gång, i stumhet och utan saknad. Sitta där uppe med Betelgeuse, en ensam novellfigur tillika författare av dessa rader, med ingenstans att ta vägen, än att just vänta in den stora glömskan. I soffan.

esc