Det fanns en tid
då jag tyckte detta var spännande, men
som med allt annat

man ledsnar.

Det är människorna
de fylls alltid på
blir fler, äldre

sjukare. De är
som en farsot i sig

trängs
skriker
fäktas
gnider

finns för nära inpå.

Ändå

man är en av dem
ett namn
bland alla andra, snart

på en gravsten
i en lund, intill andra, jo

fridfullt - Nej!

Inte
ens
där
slipper man Sapiens.

De ska fortsätta bedöma, älta
räkna baklänges

stå där framför ens sten
begrunda, ja, så synd

han blev bara trettiotre.