Det var den gången då jag blev livrädd för att passera genom hallen hos mormor och morfar. Hela deras slott kändes annars hemskt härligt att besöka. Dock på väggen hängde ett svart hånskratt. Säkert inbillade jag mig att det var en riktig människa, kanske rentav ett djur, i varje fall mer än bara en figur av trä. Tror det var den gapande munnen som kändes skrämmande, snarare än dess ihåliga blick (och saknaden av kropp kan eventuellt ha bidragit). Ingen aning vad denna mask skulle kunna ha gjort : Ätit upp mig, förbannat oss, slungat ned något farligt eller helt enkelt bara ha övervakat varje steg?!?! Och inte såg ansiktet särskilt galet ut alls, jämfört med andra grinande maskeradgrejer man har kommit att iaktta.

Jag måste ha gråtit och vägrat gå förbi där. De vuxna fick först haka ned masken och stoppa in den i någon av garderoberna eller skrubbarna. Åtminstone då när jag var två eller på sin höjd tre år gammal. Har aldrig blivit rädd för den sedan barndomens magiska stadium - fastän inser att dylika figurer kan ge såväl lite groteskt som mycket levande intryck. Tänkte länge att det frysta ansiktet föreställde en indian, emedan den tycktes bära flätor (och där fanns gott om indianer och cowboys bland de gamla leksakerna i det vita slottet). Inte förrän efter sekelskiftet googlade jag fram att det rörde sig om en afrikansk mask [närmare bestämt kenyansk, fann jag nyss]. Finns förstås många sorter, mer eller mindre vanliga vid ritualer, krig och ceremonier (har ingen koll på dess faktiska bakgrund).

Har kanhända inget direkt minne alls av själva skeendet, blott våra berättelser kring scenen. Ty följande säsonger hängde åter den svarta skepnaden på deras rödblommiga tapet, likt den mest naturliga främling. Där fanns även en toalettdörr insprängd i hallväggen, som ej heller kändes otäck - fastän vi oftast begagnade badrummet i änden av den andra, parallella hallen. Vidare längs trappan till övervåningen hängde flera små tavlor, av t.ex. en mexikan. Det här utspelade sig likafullt i svenska Norrbotten. När huset såldes efter morfars död 1990, såg jag till att spara masken (men dessvärre inga av hans jazzplattor med Armstrong). Ansiktet har numera hängt vid min säng sedan 2010, och däremellan i mammas och pappas sommarstuga.

Dessutom skaffade jag en till mask, lite bredare i brunare trä, med större tänder (minns inte om det var från Antikhallarna eller en marknad). Den har fått hänga i två olika små hallar. Ingen annan unge har blivit skrämd av dessa artificiella, vilda skratt (kanske för att jag är nästan enda besökaren i min lägenhet). Har fortfarande ingen aning huruvida de föreställer män eller kvinnor, och har aldrig döpt mina masker till några identiteter. Har alltjämt ett relativt kyligt förhållande till dem, ingen personlig värme som till husdjur eller vissa dockor. Skulle lätt ha kunnat samla på mig ett helt gäng, men då hade det nog börjat kännas kusligt att bo mellan raderna av stirrande fenomen?!?! Hemmablind har jag blivit för ansiktena, noterar sällan att de hänger här (knappt ens spegeln märker jag) men det händer att min blick blir medveten om existensen av deras drag.