Jag väntar.
Väntar på att det förbannade rödljuset ska slå om.
På att väckarklockan ska ringa. Väcka dig. Få dig att öppna ögonen.
En väntan där jag hela tiden står i startgropen.
Startpistolen ligger säkert i din hand. Varför trycker du inte då??
Varför gör du ingenting?
Tystnaden har börjat att göra ont.
Så jävla ont.

Någon har tryckt på pausknappen.
Ett stopp i mitten av livet. Det kanske är så det ska vara?
Kanske kördes för mycket på repeat.
Om och om och om igen...
Jag är redo att starta igen,
är du? Nä, jag tänkte väl det, eller?
Gissningar gör ont - speciellt när det inte finns några svar.

Hur länge ska jag vänta?
Leta tecken och signaler?
Jag vill ju så gärna. Vill vill vill.
Få min vilja igenom.
Du har två val, jag är ett av dem.
Välj mig.

Svårare än så är det inte.

Hos mig väntar ett långt och lyckligt liv.
Det är i alla fall vad jag säger.
Varför kan du inte bara bestämma dig?
För mig?
Varför har du gjort stan strömlös? Och kastat ut
batterierna ur klockan?

Jag har väntat på ditt val som aldrig gjorts.
Nu väljer jag min egen väg.
Vart den nu leder.
Har fått träningsvärk i vaderna.
Skrubbsår på knäna.
Reser mig sakta upp och går.
Går går går.
Åt andra hållet.