... inför ett fullbordat faktum
som egentligen ligger inom ramen
för det fundamentalt självklara
av mitt minst sagt komplexa
och synnerligen välutvecklade förstånd ...

Men när jag sitter här
nu i min ensamhet
är det ej
samma sak som förut ...

Ty när du 
sov borta 
så visste jag
att du skulle komma hem
igen till mig ...

Mig 
för vilken du
är mer än hela Universum
och alla tidigare versioner
av detsamma
Dig jag liksom
din bror och syster
älskar mest av allt ...

Nu ska du 
komma hem och hälsa på
inte så sällan, enligt dig
men jag vet att det blir
mest då och då ...

Det är inte samma sak
Inte ens besläktat med varandra  ...

Ty ensamheten
din frånvaro
föder
får en vilsenhet
att växa inom 
varje skrymsle och vrå
i hela mig ...

Samtidigt har jag 
alltid vetat om
att oavsett hur mycket
jag dig älskar, bryr mig om
och tycker om
så är det liksom en naturens lag
att du blir stor
bryter dig loss
blir självständig
och flyttar ut
för att skapa dig ett eget liv
i en fjärran absolut kommande
framtid
Typ en dag sådan som 
den som var igår
men som börjar klarna
i sina smärtsamt skarpa
kontrastrika konturer 
först idag ... 

Vet att det 
är något du gör 
för att prova på
och se hur det kommer att gå ...

... Vilket får mig 
att vila i tanken
på att jag dig åter
kommer få
tillbaka i hemmets trygga vrå ...

Kanske ...

... även om det kanske
blott bara blir 
för kortare perioder
lite då och då ...

Intill dess 
du känner 
att dina vingar
bär dig 
hela vägen
från 
då till nu
och där du
en kommande imorgon
ser och förstår
att hemma hos mig
finns det alltid plats för dig
oavsett vad du gör
var du är
och vad du vill göra med ditt liv
eller vad du bestämmer dig för ...

Idag, imorgon
jämväl som 
jag fanns för dig
när du behövde mig
igår ...