Vi är födda som öppna fönster
utan gardiner, utan lås.
Världen var en sommar i Italien,
varm hud och doften av mogna persikor.

Men ni kom med spikar och brädor.
Ni sa: “Var inte sån, passa in,
du syns för mycket som du är.”

Ny bygger pansar av era fördomar
och kallar det för skydd.
Men under plåten rostar ni,
för ni har glömt hur det känns
när solen faktiskt når ända in.

Att älska är inte att gå vilse,
det är att hitta hem.
Men ni står i dörröppningen
och kräver att få se passet
innan någon får korsa tröskeln till sig själv.

Ni kallar oss annorlunda,
som om det vore en sjukdom.
Men titta på träden i Call Me by Your Name:
De frågar inte frukten om lov
innan de låter den mogna.

Så behåll era murar.
Behåll era lås och era kalla korridorer.
För jag dör hellre av drag
än lever i ett rum utan luft.



Inspirerad av stämningen och tematiken i 'Call Me by Your Name'.