Jag är inte på väg
mot en färdig version av mig själv.

Jag är en cykel.

Inte en rak linje
inte en punkt man når
och sen stannar vid.

Ibland är det vinter i mig.
Jag orkar inte prata.
Allt känns långt bort.
Som att inget växer.

Men det betyder inte
att jag har slutat fungera.

Det betyder
att jag vilar.

Att något under ytan
samlar kraft.

Ibland är jag vår.
Lite osäker.
Lite modig.
Säger saker jag inte är säker på än.

Det är där allt börjar igen.
Inte perfekt,
men på riktigt.

Och ja—
ibland är jag sommar.

Jag skrattar högt.
Tror på människor.
Känner mig stark
utan att behöva bevisa det.

Det är den versionen av mig
alla verkar vilja att jag ska vara
hela tiden.

Men jag stannar inte där heller.

För jag är också höst.

Jag säger ifrån.
Släpper taget.
Tappar det som inte längre är jag.

Det låter kanske som att jag blir okänslig—
men det är då jag är som mest ärlig.

Stormen i mig
är inte ett problem.

Det är gränser.

Ni kallar det humör.
Jag kallar det att växa.

Jag är inte olika personer
beroende på dag.

Jag är samma skog
hela tiden.

Även när det är vinter
finns rötterna kvar.

Även när löven faller
står stammen kvar.

Jag glömmer inte vem jag är—
jag förändrar hur jag är.

Så sluta vänta
på att jag ska bli “klar”.

Jag kommer inte bli
en evig sommar.

Och det är inte meningen heller.