Det doftar fortfarande mormor
i mitt inre,

en doft av blommor,
solvarma lakan
och trygghet.

I mitt huvud finns ett rum
där tiden står stilla,

där ett leksakståg på hyllan
stavar N E L L A,

och varje bokstav
är en bit av den jag blev.




Jag minns sommarnätterna
när mörkret föll,

hur jag gick stigen hem
från min syssling.

Ficklampans ljus darrade
mot de daggvåta bladen,

men jag var aldrig rädd
för skuggorna.

För där i backen
stod hon alltid och väntade,

en siluett av ljus
som visade vägen hem.




Jag var hennes skugga
och hon var min värld.

Efter regnet
kom mördarsniglarna fram,

och vi tog ägget av porslin,
den med salt i,

och strödde magi
över det som var fult och slemmigt.

Jag tyckte det såg coolt ut,
hur det torkade ut,

medan vi skrattade
åt vardagens små strider.




Min lillasyster
fick aldrig riktigt hela den världen,

hon hann inte dricka lika djupt
ur källan som jag.

Men jag bär mormor
i hur jag rör mig,

i hur jag pratar
och i hur jag orkar vara stark.

“Du är så mogen”,
säger de vuxna och nickar,

men de vet inte
att min mognad föddes i en bil

där mormor alltid hade
en loka-flaska med vatten,

och morfar undrade
vad jag ätit till lunch på dagis.




När sommaren var slut
och mamma kom,

när bilen rullade ut
på den grusiga vägen,

då sprang de efter oss
längs vägen.

Deras leenden
och vinkande händer

är det sista jag ser
innan backspegeln fylls av damm.




Huset är sålt nu,
och rösterna har tystnat,

men jag bär på en rikedom
som inte går att sätta pris på.

Jag är byggd
av smultronbuskar
och äggformade saltbägare,

och oavsett hur långt jag kör,
så springer hon alltid kvar
vid sidan av vägen.