Jag satt vid ett bord med främlingar
som bar på mina egna ansiktsdrag.

Kusiner jag inte mött sedan jag var två,
men vi delade samma hemliga språk.

Det är märkligt hur en kärlek till Star Wars
kan färdas tyst genom blodet,

som en osynlig tråd mellan oss
innan vi ens lärt oss namnen på varandra.

Det är skrämmande hur
djupt rötterna går.

När jag blir arg i ett kök
och hör min mammas röst i mina egna ord,

eller när jag slår igen en dörr
och hör min pappas eko i smällen.

De vuxna ser på oss och blir rädda,
de viskar: ”åh nej, de har fått det av mig”,

som om vi vore trasiga speglar
som bara upprepar deras misstag.

Men vi är inte dömda.
Vi är bara gjorda av samma lera.

Titta på min mamma.

Det har gått några år sedan mormor dog,
men hennes kropp har börjat minnas henne.

Hon formar sig långsamt efter skuggan,
hennes rygg sjunker ihop som en gammal kvist,

och när hon lyfter kaffekoppen i morgonljuset
gör det nästan ont att se:

Det är mormors sköra, fläckiga hud.
Det är mormors fingrar som håller i porslinet.

Vi ärver mörkret och vi ärver ilskan,
men vi ärver också sättet att överleva.

Och hur långt vi än springer,
så bär vi alltid med oss de som sprang före.