Natten vilar nu i sitt stilla dis, en ordlös tystnad där timmen blivit så sen att jag själv upphört att bry mig. Jag sitter kvar med mitt vin. I glasets djup speglas inte bara rummet, utan en önskan om att tvinga fram ord ur mörkret, ord som bär på de svar jag så länge sökt.

Pennan vilar mot pappret som en förlängning av själen, sökande efter den där exakta frasen, den som kan fånga livets obarmhärtiga, men också ibland generösa natur.

Utanför där töms nu gatan på liv. Staden kapitulerar för mörkret, men här inne, i vinets och tankens stillhet, försöker jag besegra natten genom att först och främst, acceptera den.

Ja jag sjunger din sång nu. Men inför nattens oändlighet ekar orden tämligen tomma, när jag höjer mitt glas inser jag att språket ofta bleknar i jämförelse med den äkta och levande känslan.

Ändå är musiken i denna sena timme min enda bot. Den är lavinen som sveper med sig dämningarna, låter tankarna falla fritt och förvandla tiden till en abstrakt tanke snarare än en linjär väg.

Du har blivit en skuggfigur, en silhuett i mitt inre galleri. Jag skriver för att förstå det liv som en gång bar kärlek, för att nå de svar som aldrig gavs men som dröjer sig kvar likt damm där bland alla penslar, färger och fulla klottrade diktböcker.

Jag ristar fortfarande in ditt namn, inte i sand som vågorna når, utan i minnets hårda sten. I drömmens gränsland ser jag din kontur, en änglalik gestalt ur en saga, som jag en gång trodde var sann.

Du ägde den klarsyn som jag saknade. Du såg de mönster jag var blind för och besvarade frågorna jag inte ens förmått att formulera. Nu, i nattens absoluta ensamhet, fyller jag glaset på nytt. Det är inte bara vin, det är livets essens, en destillerad brygd av saknad och en viss tacksamhet.

Jag höjer glaset i dur, trots allt. Men jag skålar inte för det som gått förlorat, utan för det som en gång fanns. Att jag minns är beviset på din existens, och även om min sång bara består av meningslösa fraser, så är minnet av dig det mest verkliga jag just nu äger.

Så jag tömmer mitt glas för dig min vän, i en sista skål för den där stora kärleken, för skuggorna och för de svar jag har. Men det är egentligen en helt meningslös fras, så jag fyller väl istället åter ... ett sista glas!

Copyright © AndLou