... när själens 
obevekliga hopp
ej synes kunna 
fortsätta sin
kontinuerliga restauration
och förbikoppling 
när dess härbärgerande kropp
gång efter annan
ger opp
och säger att
nu är det oåterkalleligen stopp ...?

Det är den frågeställningen
jag just nu funderar över
och har att ta ställning till
då den intar 
plats 1 
på min tio i topplista
över livsavgörande
allra högst prioriterade beslut ...

Vill kunna säga till mig själv
lika självklart som tidigare i mitt liv
att acceptera det oundvikliga
ej heller nu är ett godtagbart 
eller ens tänkbart alternativ ...

- Nej, jag är ej på väg
att lägga ner mina ansträngningar
ta ner skylten
och 
låta situationen 
få ha sin gång
mot min ''obevekligt'' 
slutgiltiga utgång ...

- Men inte ens jag
kan stå emot
det oundvikliga till slut ...

Behöver dig
din närhet
tätt intill ...

... för att 
känna den livskraft,
energi och inspiration
din närvaro skänker mig ...

Behöver känna
att den dig
som jag så hett längtar
och vill
verkligen också finns till ...

... när jag dig 
som nu,
så innerligt behöver
innan det är försent
och allt redan är över ...

Det finns inte så mycket
som förmår att skrämma mig
förutom att någonting 
ska hända mina barn ...

Men att behöva ta farväl
och acceptera att allt är slut
utan att få ha haft 
ett lyckligt liv med dig
det är nog det jag allra mest skyr
då du som är den dig
som är ämnad för mig
är själva livets innebörd och mening i sig ...

Just här och nu
mer än någonsin
fattas du mig!