Strax efter att regnets tunga ridå har fallit, blottas inte bara en öppning utan en återfödelse. Jag vandrar nu längs stigar som nyss var dränkta i glömska, och jag rör mig med den yrvaknes något vingliga och tveksamma steg.

Mina steg söker sig inte längre mot fjärran mål, utan inåt, mot den punkt där solen på nytt möter myllan. Att trä smultron på ett strå är inte bara en lek, för mig är det en nästan sakral handling. Det är ett sätt att kröna ögonblicket med sköra minnen från min egen barndom.

När jag nu höjer glaset i en skål för den nya sommarens korta och intensiva triumf, sker det under en vandring genom en katedral av grönska. Här är varje bär ett löfte om att livet, trots allt, är en fest som pågår just här och nu.

Så när jag återigen går stigen ner från berget, är det som att vandra bakåt och framåt på samma gång. I varje skugga och varje solkatt spricker gamla minnen ut likt knoppar som väntat på rätt ljus. Jag har lärt mig årstidernas stränga men vackra pedagogik, att allt måste falla för att kunna resa sig på nytt. Detta gäller nu även mig.

Naturen är inte längre bara en fond för mitt liv, utan min enda sanna följeslagare. En vandrande vän som visserligen talar tystnadens språk, men som aldrig lämnar min sida, så länge jag nu orkar att fortsätta min långa och något .... ... vingliga vandring.

Copyright © AndLou