Hon fanns inom mig under hela mitt liv
Hon var som en glidande skugga redo att försvinna
in i minsta tapetskarv då doften av allvar öppnade
dörren åt väster, öster, söder och norr.

Jag var hon fast jag inget om det visste
inget ville veta om henne där
Att födas med ett nej, att vakna till ett nej
Att skratta bort och dra i nickedockans clownmålade
anlete, var lättare än att ödmjukt böja nacke
för henne som låg väl dold i möjligheter

I brunnens blänka såg jag avslöjandet
bakom den putslustiga karikatyren
Gråtande o snörvlande blickade
jag ner bakom skrattets fasad
Sakta upptäckande att hon dör och
kvar kliver hon äkta genom
dörren åt väster, öster, söder och norr