Jag brukar gå samma åpromenad 

Ibland tillsammans med en vän

Men fast oftast är jag ensam.

Registrerar då vädret och temperaturen 

mellan mig och naturen

Vid kalla vindar

då drar jag upp luvan 

och endast ett par ögon syns

Ser havets gråhet och vågornas ränder

Känner snålblåstens hårda pisk

Med mina steg i gruset och vindens pina

är allt annat levande tyst

Så tålmodigt lyssnar de till mig då

På inre monologerna som jag viskar eller skriker

På en promenad i solsken

bubblar alla måsten ur mig

stegen blir lätta

nästan att jag trampar luft 

Kommer liksom lite ovan marken

En härlig känsla

Ser måsarna och hör bofinken

Lyssnar på fågelpratet mellan arterna

Solskenet gör världen befolkad och allt visar sin existens

Växternas färgspel i löv och på marken

Alla väsen och partiklar i luften

Glittret och ljuden

Inga skarpa linjer mellan motsatser och likheter

Åpromenaden

är min återhämtningszon

vilket väder det än är

i den föränderliga helheten