Älskade mamma - nu är tiden här.
Kvällningen lyser på kobbar och skär.
En blekrosa himmel uppstämmer till sång
som hyllning vid viken och snipornas gång.

Så kom då dagen då livet tog slut,
mitt första minne var ditt hår i knut -
sjungandes vemodigt en bygdernas psalm
och ved lagd på tork bredvid balar av halm.

Allt är förgängligt, vår tid är så kort
längtan oss rinner ur händerna bort.
Se viden bortblåsa - i nejdvinden fast.
Paradisets klockor nu ringer till rast..

Språket är knapert, allt osagt är tungt.
Andas helt sakta - ja, andas helt lugnt.
Sen korsar vi kammen till landet av ljus
till gårdar och bäckar vid asparnas sus.

Trött är du mamma - se så, ge dig av.
Segla ditt älskade glimrande hav.
Hör hur det puttrar i kökets kastruller -
hör huru logen betrampas i muller.

Kom till din trygga och rosprydda tjärn
där allt som var ledsamt blev till ett värn.
Ett gravljus där tänds för vår livsleda lång
för all jordslig kärlek, klent uttryckt i sång.

I fjärran spelas en vals på ett skär.
Bortom och hemåt - din röst höres där.
En plats har dig sparats i himlarnas kör
där saknad och sorg blir till ekon som dör.

Jag faller, famlar och strävar emot -
allt är av ödet, förtröstan min bot.
Jag är av köttet och du är av vinden.
Svartklädd vid kyrkan jag håller upp grinden

och ser de vintrade uppspruckna löv
flaxa i vind som för sorgen är döv.
Jag hålles här samman av hängslen och rem.
Se så, lilla vide, färdas nu hem.