...efter många år här märker jag

att min lägenhet har en till dörr

där man tydligen kunnat passera obehindrat

ty när handen testar står den totalt olåst

åtminstone inifrån

likt någon kollektiv entré till

vad man tror ska vara ett soprum

eller i bästa fall en teatersalong

på långsidan direkt från gatan

bor jag i drömmen på botten

fastän en våning upp i verkliga livet

har nyligen klivit in någon

grå herre som måste bo här 

i bortre halvan av

lägenheten som jag hyr

och kanske blott hade glömt

hur andra invånare har kommit

och gått relativt snart igen

likt en gammal arbetsplats

medan drömmaren själv

har hängt sig kvar betydligt längre

och därmed tror att jag bor här

som jag mycket riktigt gör

eller åtminstone bör handha nyckeln

så att icke ytterligare figurer smyger in

från den skuggbelagda gatan

som åter har skiftat karaktär

fast vilken gäst som än

lägger beslag på sin halva

märker människan ingalunda

att jag också går igenom dörren

förmodligen likt en vätte

som aldrig tappat vettet

och alltjämt vet var han bor

en bra bit ifrån detta rum

vari hundra drömda deltagare

skapar sin scen varje morgon