Mina trötta fötter mot grusvägen
är det enda ljud som bryter tystnaden.

Tystnad mellan oss.

Du säger att du hatar mig och jag förstår.
Men egentligen förstår jag inte, jag vill inte förstå.

Det är fortfarande tystnad, fast du pratar.
Jag hör dig inte, ditt kallprat kan dra åt helvete.
DU kan dra åt helvete. Jag hör inte på.

Du pratar om logik, etik, moral och en massa skitsnack.
Jag vänder och går, jag vill inte höra på.
Jag vill inte vara i närheten.

Jag är ledsen, Jag gråter men du bara fortsätter att
gå med mig och pratar en massa strunt.

Du har aldrig sagt att du hatar mig, men jag vet det.
Vi båda vet hur det ligger till.

Så snälla, Håll käften och gå din väg!