tvinga ut din vidriga familj och vänkrets på god middag genom kroppars nålspetsar av ett ljust grönglödgat magiskt genuint och sant hjärta. det rått allvetande pulserande regnet av kärlek med svartnat ruttet brinnande kosmiskt kött från en givmild himmel och på bårhuset sitter john coltrane och spelar en gnistrande varm innerlig himmelsk blues med flygande andning gult in och ut blixtrande. att tvinga ur en död verklighet dess arkaiska mönster. det djupt sovande samhället. vad är det som får er att tro att ni faktiskt existerar? är det för att tvättstugan kräks varje torsdag på grund av ert skitsnack bakom rygg? vad i helvete är det för trygghet som ni inbillar er att ni går säkra i? brinnande skrattande svart ruttet kött som tränger upp ur melodifestivalens underjordiska fotboll- och inåtskådande motorvägars extas av svalkande böner från det sprittande glada nunneklostret. man kan inte lita på någon inte en sig själv. vad spelar det för roll att jag är död? barn som serverar gröntglödgat ordkött på de allt igenom briljanta restaurangernas klockrent djuplodande ner i de svarta lyckliga salongernas drömlikt utsvängda och självklara självkänsla att man är en stjärna men inte är medveten om det riktigt när du purrar mig på morgonen med starkt kaffe, brunt rörsocker och röd mjölk älskling. känslan av att befinna sig på ett mentalsjukhus 1967. känslan av att vara totalt urtypiskt svenskt nonchalerad, helt bortglömd och att inte ha ett dugg att säga till om. man råkar bara vara en väldigt egendomlig konstnär som i sin otroliga alienation endast passar in här på avdelning 33 med blytung hibernal och massiva elchocker. överläkaren som är gud. hans kallt beräknande ögon som flackande godtyckligt och kärlekslöst planerar för lobotomi. långt långt senare i mitt hemskt miserabla så kallade liv den euforiska pernilla wahlgrens lyckochockerande superattityd. jag gillar henne men jag känner ingenting och har inte gjort det sen de skar av nervbanorna i min hjärna. tvinga ut din vidriga familj och vänkrets på god middag genom kroppars nålspetsar av ett ljust grönglödgat magiskt genuint och sant hjärta. det rått allvetande pulserande regnet av kärlek med svartnat ruttet brinnande kosmiskt kött från en givmild himmel och på bårhuset sitter john coltrane och spelar en gnistrande varm innerlig himmelsk blues med tidens flygande andning gult in och ut blixtrande.