självaste djävulen var min klassföreståndare på högstadiet 1979. jag heter simon och var 14 år gammal när jag berättade för honom hur jävla dåligt jag mår, att elever i nian trycker ned mitt huvud i toaletten och spolar, och de har snott tre cyklar för mig. han svarade: skärp dig, ta det inte så allvarligt och du måste börja att försvara dig. var inte så barnslig, och tänk på dina betyg. sluta självömka. nu tycker jag att vi bestämmer att allting är riktigt bra trots allt tillägger han, och ikväll är det familjen macahan på tv, det ska väl bli härligt? seså upp med hakan gosse och gå hem och gör dina läxor. mina betyg sjunker som stenbumlingar ned i den hopplösa mentala avgrunden. min så kallade mamma och mina storasyskon hade precis samma fruktansvärda attityd: tänk positivt och optimistiskt. min pappa hade begått självmord några år tidigare och jag övergavs i mitt allvarliga chocktillstånd. kompisarna: ryck upp dig nu simon och var glad. du är ju en bra kille. någon kurator eller skolpsykolog var inte aktuellt trots att jag kände mig så konstig, liksom halvt borta i huvudet. tänk positivt. tänk optimistiskt. tänk bara på framtidens alla fantastiska möjligheter. nu är det nya friska tag. du måste faktiskt inse hur himla bra du har det. vi lever ju i ett så otroligt underbart land sverige. tänk på abba, stenmark, och björn borg, tänk framgång och lycka. gå på diskoteket på oxhagegården och skaffa din en söt flickvän. det har du sannerligen förtjänat. sjösjuk av övergivenhet sällade jag mig till de utslagna knarkarbarnen i cykelrummet. vi sniffar thinner och kontaktlim och lyssnar på punkmusik. det är så skönt och befriande att släppa taget och ge upp. två avskedade avdankade socialsekreterare sätter sig bredvid oss och gör samma sak. mamma är nojig och stirrig. slut på stesolid och sobril. hon får ta av mitt stora medicinförråd som jag köpt för pengarna som jag ärvdevefter pappa. tillsammans har vi en mysig fredagskväll med hembränt och tabletter när vi flummar in i dimman och kollar på familjen macahan. uncle zeb som alltid åker hem och räddar familjen från undergång. vem ska rädda upp det akuta krisläget i vår urspårade förträngningsfamilj? halleluja halleluja utbrister mamman innan hon slocknar naken ute i gräset på altanen.

jag har gått in i psykisk sjukdom. jag märker innerst inne att det är något som är fel men jag kan ingenting om diagnoser. det är ett flummigt och skönt tillstånd och psykiatrin är bara till för galna människor. det kommer att ordna sig, tänk positivt och optimistiskt som mamma predikar. det är ingen som helst fara. en natt i november så tog jag två dunkar med bensin i en väska, bröt mig in på skolan och hällde ut bensinen och tände på. sen gick jag in till 100 procent för att vara en fanatisk hemmasittare och lyssnade på the cure, joy division och devo medan gränspsykosen eskalerade till de diaboliska krafternas stora förtjusning. jag tydde mig till satan för att inte helt gå under. jag blev cynisk och ibland arrogant. min övertygat kristna mamma bara stod och häpnade över sin son som inte stod att känna igen. en dag var det enormt många flugor i badrumsfönstret, alldeles svart, och jag stod och tittade på dem så smått chockad. djävulen är flugornas herre. mamma som bara avfärdade saken. mamma med sin iskalla utstrålning och attityd, och en rent absurt tvångsmässig förnekelse. tänk positivt. tänk optimistiskt. vi har det ju så himla underbart ekonomiskt och praktiskt. hon levde över sina ekonomiska tillgångar och blev som en kontaminerad soptipp invaderad av hennes frustration och ångest. jag har ont i magen och lyssnar intensivt på siouxse and the banshees vars musik är ett perfekt soundtrack till mitt själstillstånd.

jag skär under inflytande av demonen sönder alla däcken på bilarna på parkeringen. jag är en helt rabiat människa. en kvinnlig socialsekreterare och en duktig manlig läkare som kommer och hälsar på hos oss sommaren 1980. jag charmar och pratar bort dem lätt och ser hur smickrade och tacksamma de är över att ha fått lyssna till all min klokhet och visdom. att spela frisk är inget problem. jag är så driven i min vilda magi. jag och mamma sover alltid tillsammans. vi har ju endast varandra sen pappa inte ville leva längre. det är som att hon och jag är en och samma person. storasyskonens diaboliskt optimistiska slagfärdighet. vi är på ytan så snälla och väluppfostrade i vår lycksaliga familj. jag sitter i det beryktade cykelrummet tillsammans med de andra fullständigt urspårade barnen och sniffar thinner och kontaktlim. ur bandspelaren dånar ultravox och the b-52:s. radhusidyllens falskt skorrande demoniska charm. den svarta ångesten och känslan av en annalkande total katastrof, som dövas med lögner, shopping, tv, och valium.

i juli 1981: vi är i toppform och bränner äntligen ned varbergaskogen. familjen som samlas för att diskutera min framtid. jag vill prata om dåtid och pappas självmord. man ska inte rota och gräva i det förflutnas elände säger mamma som en robot. Vi ska tänka framåt och vara starka, glada, och väldigt tacksamma över guds nåd och barmhärtighet. det finns hopp även för en så förtappad själ som du fortsätter min mamma och pekar på mig. storebrorsan är påtänd med heroin och de tre storasyrrorna har druckit alldeles för mycket vodka spetsat med valium vilket leder till att de inte hittar till bilen på parkeringsplatsen och irrar omkring halva natten och hamnar i varsin fyllecell. livet flyter på bra helt enligt planerna. jag ligger i min sköna säng och flummar mig bort till blondie och pink floyd. mamma har skaffat en ny pojkvän igen som har mycket pengar som vi lurar av honom lätt. jag stoppar mamma i badkaret ibland och spolar henne med kallvatten i 10 minuter för att råda bot på hennes hysteriska religiösa gränspsykos. gränspsykotiska personer attraheras inte sällan av varandra.

två vanvårdade oälskade barn som knarkar ihjäl sig i cykelrummet till tonerna av janis joplin summertime. en läkare som är mutad av ett läkemedelsbolag ordinerar deras föräldrar och syskon rikligt med valium. livet som bara måste gå vidare. tänk positivt och optimistiskt. ni vet väl att det är ju dallas på tv ikväll. hela sverige står still. tänk framåt. tänk pengar och statusprylar. sverige är ett bra land sa olof palme. livet blir vad man gör det till. den bipolära manin som försätter mig i en magisk drive av ren och skär rocknroll. jag vet inget om psykiska diagnoser och mår bara bra. min vän anders och jag åker godståg mellan två vagnar ända upp till lindesberg. vi skulle bara lifta några hundra meter till pressbyrån vid centralstationen men tåget accelererade hastigt. i ett rus av valium och vodka så går mamma och hennes nya pojkvän omkring nakna i kvarteret och säljer husgeråd samt sjunger svensktoppslåtar från 60- och 70-talen. jag lyssnar på skivan soundtracket till filmen hair och flummar mig bort till oanade otroliga dimensioner av ett härligt hippieliv 1968. jag fyller snart 17 år och är helt lost. polare som har börjat att ta avstånd från mig. flickor som är livrädda för mig när jag försöker att hångla med dem och ger mig hårda örfilar.

livets obönhörliga grymhet. den surrealistiska känslan att inte riktigt veta vem man är. minnena av min lyckliga lågstadietid som är nästan raderade.jag går på valium, lsd, vodka, och lustgas. de brutala poliserna som jagar mig genom den nedbrunna skogen. BUP tvångsvård. den snälla farbror doktorn efraim påfågelhjärta ser på mig med en avmätt, disträ och ointresserad blick, samt med en synnerligen auktoritär avsmak som om jag var ett ufo bärande på en dödlig smitta. jag svarar genom att spotta honom i ansiktet. då blir det till att spännas fast i isoleringsrummet i tre dygn. det blir så flummigt med all medicin som de trycker i mig. jesus kristus som dansar boogie woogie. skötaren anna är annorlunda. jag får ligga i hennes famn och berätta om mitt fantastiska liv. bilbränderna. radhuslängan som jag och några andra vanvårdade utstuderade ligister brände ned. den oerhörda lyckokänslan i det. mina tre storasyskon som förnekade och förträngde. den besatta positivismen och optimismen. vad ska man göra, man måste ju överleva? pappas otroliga succe och undergång. som ikaros störtade han ned i den underbara döden. vem brydde sig förutom jag som älskade honom? storebrorsans gränslösa knarkexcesser. den yngre stor storasyrran som 8 år gammal blev påkörd av ett rattfyllo och dog.

vår skenfriska familjs besatthet av att förtränga och stänga av känslor och minnen. anna ser på mig ömsint och stryker mina kinder. det är den första riktiga kärlek och äkta närvaro som jag har fått i hela mitt liv. en stillhet som föds. att kunna tänka och se klart. att sakta börja må bättre. den gudomliga skötaren anna får sparken för att hon är alldeles för djupt personligt engagerad och kommer patienterna alldeles för nära så att de blir oroliga. det är doktor påfågelhjärta som trycker på de rätta knapparna. jag diagnosticeras med den populära diagnosen borderline och får inga mediciner alls. du måste sluta att skylla dina problem på omständigheter och din omgivning. det är du som är sjuk inte din familj och det goda samhället. du måste skärpa till dig och börja ta vuxenansvar, säger den briljanta doktor påfågelhjärta till mig förnumstigt i sin euforiska hybris och maktfullkomlighet. jag skrivs ut och får en etta på väster i oxhagen, tornfalkgatan, ett jävla avskyvärt slummigt betonghetto för den degenererade underklassen. så fort som jag flyttar in så börjar mitt mående att försämras. jag är i själva verket ganska gränspsykotisk men det har jag inte en aning om. jag lyssnar på the stooges i wanna be your dog och börjar att bli rädd för min situation. telefonen som aldrig ringer. är min familj och mina kompisar döda? hatar de mig för att jag är så himla bra?

redan den första natten i slutet av september 1983 måste jag bara ut och tända eld på några bilar. de fullkomligt vidriga tapeterna i det lilla rummet är svartbrunblommiga. djävulens hånskratt i mitt huvud. alla människor har tagit avstånd från mig. minnena av skötaren annas medkänsla och beröring kan i alla fall ingen ta ifrån mig. Hennes ögon som djupa brunnar av friskt källvatten till den som gått vilse i öknen. Hennes ömsinta mänskliga blick.