sorgen är glädjens mor. min starka alienation och dödslängtan började redan när jag var en 2 år gammal pojke. mamma hade kört mig på 60 grader i tvättmaskinen för att kristna min bångstyriga själ och pappa var en glamourös rikskänd profetisk seriemördare och nära vän med självaste kungen. jag fick det stora och helt underbara privilegiumet att sova i en frysbox tillsammans med swedenborg och vi satt på första raden när muhammad ali i djungeln knockade george foreman 1974. när vi var i femårsåldern satt vi i den exalterat lyckliga helhetsskogen tillsammans med olof palme och rökte opium och lyssnade på led zeppelin var vid min fagre men snälle men gränslöse pappa kokade inbillningar att sväva ut i bengaliska bensaxars jordgubbar med rundpingis på hatkärlekens alla klaustrofobiska intergalaktiska brinnande återvändsgränder med en svindlande august strindberg på topphumör på ett myspysfågel fritidshem på sjuttiotalet. jimmie åkesson som ruvar på sina tomma ihåliga ägg. vi väntar vi väl på att födas på nytt i en grön skön mäktig euforisk och allomfattande turbulens av en glädjechock med en genial thomas brolin på högerkanten. blixtnedslagens sakrala roll ons ömsinta och gråtmilda beröring. hur vet en fisk att den är en fisk? att lugnt, vänligt men bestämt leda jesus kristus ut ur det hux flux kommersiella astralt boogie woogie efterblivna kosmokroma virrvarret. att tryggt bli vaggad i tage erlanders kloka famn och se och höra folkhemmet dansa och sjunga i en själfull samstämmighet med planeten mars bakom en knippe tusenbröder i vild galopp genom sveriges dansande riksdag och en bedårande och hängiven james dean som talman. evighetens eld och en kopp kaffe.