... jag en gång älskade gränslöst
innerligt oändligt mycket ...

Ett ordflöde
som minner om den tid
vi var tillsammans ...

Tillsammans i en dans
vilken var som en iteration
i ständig obalans 
mellan
återförening och separation ...

En iterativ process
vars mening och syfte
med avseende på progress
för varje mer smärtsamt avslut
närmade sig 
den ständigt eftersökta sucess
du i grunden sökte inom dig
men projicerade
i din strävan att finna sinnesfrid
genom det perfekt förkrossande avslut
du sökte uppnå 
i det skede där jag var som mest sårbar
och verkligen skulle kunna 
känna och uppleva den situation
där du lyckades såra mig till den grad
att det fullständigt förintade mig ...

Allra mest för att
jag gjorde så 
att du inte förmådde
låta bli att känna
att du älskade mig ...

Något som var otänkbart
och fullständigt omöjligt
att acceptera för dig
eftersom du själv
hyste ett sådan obevekligt självförakt
vilket styrde och regerade ditt liv
med sin förödande destruktiva makt ...

Men likväl älskade jag dig gränslöst
vilket i sig
gjorde mig till det allra mest 
lovande offerlamm 
för dig ...

Tänker inte lika mycket på dig
som jag gjorde efteråt
när jag tackade nej
till att åter en gång återförenas med dig ...

Likväl gör det ont
de stunder jag påminns om dig ...

... och då önskar jag
inom varje skrymsle och vrå
inom hela mig
att jag tillät mig
då att älska dig ...

Önskar av hela min kropp
hjärta och själ
att livet varit snällt med dig
och att du funnit din sinnesfrid
men allra mest att du blivit vän
med det innersta av din själ
så att du kan avnjuta 
det faktum
att livets makt och gåva
är att i ljuv förening
mena dig väl ...