År gick och kom och gick igen och du med dem
måste jag inse där jag står och ser lika förvånad ut
som varje gång när du väljer bort den kärlek du bett om
och bönat nästan på knä. och jag som älskat och lagat med tårar
brännande bakom mina snart gamla ögon. frågan låter inte mig
vara ifred fast jag vet svaret och om och om igen måste jag ändå
fråga som om jag vore dummast i hela värden och du bara
tittar med mörka ögon. skulle du inte ha din frihet?
din frihet att sparka på livet medans jag som inget annat gör än att
kämpa för att överleva ska titta på. förstå. det är helt normalt.
att komma sist. sist i kön. överbliven i brist på annat får jag
vänta på min tur i ditt liv som du bedyrar att jag är med i
någonstans därborta i ett hörn någon annan placerat där.
för inte var det du? inte var det du som slog, som dog och som
tog ifrån glädjen och lyckan långt borta verkligheten. inte var det
du som lurade. lovade och log ut och in i alla dessa år. var det jag?
som lurade mig själv att tro som ett barn på att kärleken räddar
allt liv och bara man älskar tillräckligt mycket, tillräckligt hårt så
kan vi överleva allt därute hur svårt det än är.

för tio minuter sedan stod jag och grämdes över den uteblivna
middagen jag lovat. den räckte inte till alla och hur ska jag förklara
att du kanske blir utan och måste ta något annat. för tio minuter sedan
trodde jag att jag var viktig och att du skulle bry dig om. tio minuter efteråt rättade jag mig i ledet. ställde mig sist med ilska och sorg och
vetskap om att nu börjar resan om igen. för du valde fast du visste.
du valde fly och lämna mig. lämna oss. fast inte har du modet att
säga det rätt ut till mig inte utan du står där och bara glor med mörka
ledsna ögon. jag måste ju förstå att just du måste ha din frihet och
hur kan jag tro att allting blir fel bara för att du gör som du gör. det
kan väl inte göra mig någonting att du blir känslokall och upptagen med
allt annat än det som skapar värme och lycka mellan två som förmodas
älska varandra. du suckar tungt och jag ser att du riktigt inser att jag
förstör din väg med mina ögon och jag förstår inte varför du inte lämnar
mig någongång. varför måste jag gå efter? vi äter bara ur varandras händer och lämnar inte längre några smulor kvar. kan du inte förstå att jag behöver min frihet och låta mig gå min väg. du blir arg när någon älskar mig, ställer mig först och får mig att skratta mycket högre än vad du tycker att du får mig till. jag förstår inte. när du så kan och vill göra mig lyckligast varför ställer du mig då åt sidan hela tiden. du har slagits med demoner i nästan hela ditt liv och jag har gått brevid i alla väder och vet att du klarar alltihop att vi tillsammans klarat det så många gånger nu att vi kan dem på alla fem fingrarna. men ändå väljer du att följa demonen än en gång och slå ner mig och min lycka med förnedringen och känslan av en otrohet fast inte med en människa.

din önskan var att få ett eget liv så du och jag och vår familj skulle kunna slappna av och få det bra resten av vårt liv. och du fick som du ville. du har ett liv ett bra jobb bil bostad och nu så resonerar du att då borde du ju kunna göra som du vill ibland, bara det att ibland innefattar varenda dag på olika sätt..på alla sätt utom vad det gäller mig. jag får vänta och vänta och vänta med min jävla matlåda och mitt jävla mys. tråkig. usel. känns det som eftersom minsta gråsten tycks intressantare i dina ögon. och du vill ha det så. du vill ha mig kvar säger du. jag är det bästa du vet och det vackraste så hur ska jag uppfatta det när du passerar mina tankar hela tiden. jag vet sanningen. jag vet vad jag borde..nä ska göra men det är så himla svårt för till skillnad från dig så älskar jag dig precis som du är. trots demoner. jag älskar dig så det gör ont i hela kroppen och jag kan gå genom eld och hav för din skull. det har jag redan gjort. hur jag ska få bort den känslan vet jag inte. det fanns en tid då jag faktiskt höllt på att dö, tyna bort för dig och dina demoners skull men så kan jag inte göra längre för jag har ansvar för mitt liv och för de andra som finns där. förbehållös kärlek funkar inte, du...jag förmår inte gå med dig den här gången. ta dina demoner. du har
kämpat i många år för att behålla dem först i kön. jag ställer mig inte sist längre. jag kliver ur den och hur ont det än gör så tänker jag inte vända mig om