Inom intets väggar
Ekar dom ord jag aldrig yttrade

Från den spruckna själen
Droppar nu sakta
Dom tårar jag aldrig lät synas

Och det tomrum
Du lämnade
Försöker jag desperat fylla
Med mig själv, men räcker aldrig till

Den kroniska smärtan
Som ilar genom min fasad
Lindrar bara det
Som inte kan förklaras
Av mina egna ord

Jag skär mig
På dom skärvor
Som ska vara min själ
I ett desperat försök
Att plocka ihop
Det som är kvar av mig

Allt detta
Bakom den tunga tegelmur
Som jag byggt
För omvärldens
Nyfikna blickars skull