ångest

Mitt liv är synnerligen miserabelt
ständiga tankar som ekar av själanöd
står med båda fötterna i en avgrundslik dy
hyser föga hopp om att mitt liv kan bli ädelt

amour?

Mitt liv är synnerligen tragiskt
och vad är egentligen kärlek
ideligen har den svept förbi som en stormig vind
då jag ofta kännt en doft av något magiskt

men nej!

Vinden har dock ständigt vänt
tillbaka till där den kom ifrån
och lösts upp till ingenting
begrundar då ofta om det var äkta det jag kännt

Hur länge ska detta fortsätta?