Jag förstår mig inte på migsjälv dom gånger jag har varit arg på dig. Fast egentligen så är jag aldrig riktigt det. Kan du förlåta mig för att jag ibland är alldeles för trött och ledsen för att orka vara snäll och förstående? Kan du förlåta mig för dom få gånger jag snäst åt dig? För jag orkar verkligen inte vara osams med dig, jag älskar dig för mycket för det.
Vet du hur överlycklig jag blev i början, varje gång som datorn plingade till för att du loggade in? Jag visste alltid att det betydde timmar av underbart prat med dig. Jag skrev hej så fort att hjärnan knappt hann med, och jag lämnade dig inte utan svar en sekund. Ingen kan någonsin förstå den lyckan, som jag till och med nästan har glömt själv. För jag vet ju, att jag nästan aldrig är riktigt glad nu för tiden, och det är då det blir sådär. Blir sådär fel. Och jag vet inte varför, kanske för att det plötsligt kom en massa nya personer? Jag stod inte ut med tanken på att jag bara hade dig, men du hade en massa andra. Jag visste ju att du hade en du älskade mest innan vi började skriva med varandra. Kommer du ihåg hur desperat jag var, jag gjorde allt för att hitta nya vänner. Det var omöjligt, totalt omöjligt! Alla jag skrev till, ingenting blev av och jag kunde inte ha samma diskussioner med dom som jag kunde ha med dig. Kanske var det för att du hela tiden var min måttstock. Jag ville inte ha någon halvdan kompis, jag ville ha någon som du. För ett år sen var det bara vi två som existerade, kommer du ihåg det? Det var bara bara vi. Jag blev så förtvivlad varje dag jag var utan dig, jag ville verkligen ha någon mer, helst här i göteborg. Och du lärde mig att bli social och öppen, du ville göra allt för att jag skulle få vänner här. Och plötsligt kom dom. Men allt var ju tack vare dig! Utan dig hade jag inte träffat alla jag är vän med nu. Jag kunde inte förstå hur du blev avundsjuk på mig. En dag tyckte du ju helt enkelt att jag hade för många, och att det väl räckte med bara dig. Tvivlade du någonsin på att det var dig jag älskade mest? Det kom fem nya viktiga personer in i mitt liv som hjälpte mig upp ur skiten, som gjorde att jag orkade leva här i Göteborg. Men det är fortfarande du som får mig att orka leva när dom inte finns här. Det är du som är mitt liv, det är du som pumpar blodet i min kropp! Det finns ingen viktigare än du, men du måste förstå att ifall jag var utan dom här i Göteborg skulle jag bara försvinna, och tyna bort, vara osynlig. Dom betyder också något, ibland mer än dom är värda. Ibland verkar du tro att jag glömmer dig. Men det gör jag inte, jag glömmer dig aldrig! Jag tänker på dig vaje dag, och på vad du har gjort för mig. Utan dig hade jag inte varit den jag är idag.