Frusna steg mot dånande musik och virrvarret av dig mig och kylan från januaridagen och domdär kalla blickarna vi fick som visade avundsjuka och kanske lite hat när vi gick lite för långt på gatan
Ja, vi borde inte stapplat oss fram hela vägen men du var ju så underbar så mänsklig så förstående som jag inte trodde du kunde bli och du lät mig hoppas att jag inte skulle trilla omkull när vi satt på räcket, balanserade mellan polkagrisstänger och stenar
Jag som trodde vi skulle falla åt fel håll när jag såg den där förvirrade blicken i tre sekunder eller en evighet, det där svaga igenkännandet och sen bestörtningen, ja du såg vem jag var
Så du greppade tag i vad det nu var som fanns bredvid dig och störtade mot stenarna och lät det där salta välla fram såg det ut som i alla fall och du skakade och kände dig låg när jag dinglade med benen mot polkagrisstängerna och jag kände mig hög, högst, och min skugga fick mig må så bra
Det där håret som jag fick lirka mellan fingrarna kommer inte betyda något om hundra år fast du fick det betyda allt just då och jag önskar du kunde få mig må så bra och dingla med benen varje gång det behövdes
För du gjorde att jag inte trillade ner i stenarna, du gjorde att alla stenar blev till polkagrisstänger och allt rann igenom sprickorna och följde gatan ner till dit jag aldrig behövde komma för du höll mig kvar
Jag lät dig göra vad du ville med dig

Och du gav mig en kyss på handen och följde mig vidare