Älven är
en natthimmel.

Jag speglar mig
i svart vatten.

Döden är här,
en varm vän
som kommer
med vila
och lugn.

Under träden
stjäls den sista resten
av liv.

Luften är det enda
som föds på nytt.

Sommarens damm begravs
i friskt vatten.

Låt världen
dö en stund
utan att sörja.

Låt jorden sova.

Bland maskarna gror redan
det en gång uppenbarade.

Världen kommer åter
att vakna.

Vi ska slå oss ner här,
Döden och jag,
sitta lugnt
och tala sakligt
om det nödvändiga
i hans besök.

Vi ska sitta stilla
och vi ska låta
Tiden tatuera oss
med sitt bläck.

Vi ska låta märka oss
med ålder.

Ty också Döden
har sin höst.

Också Döden
måste dö.

Om icke
föddes ingen
ny Död.