Pilgrimsfarare
har förirrat sig
in under kläderna
på mig, den mest maskerade.

Jag skall en gång ätas ren.

Över mig skall kyrkklockor
ringa ut dimman av
av tvåtusen kristna år.

Min säd
skall aldrig mer gro.

Mina sår
skall icke mer
söka lindring.

Min kropp
skall bli som
röken från en smutsig ljuslåga.

Jag skall en gång ätas ren.

Men icke idag.

Ty idag
faller min skugga
svart och axelbred
över trottoarens fuktiga sten.

Jag finns.

Och medan
mörkret faller
över mitt liv
tänker jag icke
försvinna i tysthet.

Mitt vrål
skall drabba världen
som en farsot.

Sjukdom, död
och gravars djup
skall aldrig vara mur
för mig.

Ur intigheten
tänker jag låta
min andedräkt
tina den frost
som tanklöshet
och död
lagt över lustgården.

Ty jag skall finnas i eoner.

Det som var minnet av mig
skall för alltid falla
mellan stjärnorna.

Jag skall vara här
för evärdelig tid
som när ormen
äter sig själv
i en levande
cirkel.