Klara

Hör du hur drömmarna ekar
och skriker ut sin
betongväggsromantik
om nätterna?

Hör du hur orden
snubblar över sina meningar
och kväver sig själva
i staccatoexplosioner?

Klara

Du skall skriva ditt hemligaste namn
i smulorna på bordet
och måla porträtt av kaffefläckarna.

Klara

Allt jag gjorde,
allt jag dödade
var bara för att få se ditt ansikte upplyst
av eldskrift och passioner.

Klara

När man skriver är man ensam
så är det alltid och kommer alltid att vara.

Klara

När man suddar ut ord
försvinner de aldrig.

De har fotspår
som finns kvar
även sedan döden kommit.

Klara, Klara

Och på haven driver
ändlösa stormar fram
som aldrig dör
och aldrig upphör
som faktiskt lever i evigheter
och som kommer att storma
i alla evigheter
och fortsätta storma
när tiden upphört.

Klara

Om jag skriver till dig
i blod och tårar
så kasta breven, bränn dem olästa.

Det kommer inte att döda orden.

Minnet av dem kommer bara aldrig att födas.

Klara, Klara

Fast jag skriker ditt namn
skall du inte låtsas om det.

Låt mig få bli
ett tomt ansikte
på en full gata.

Låt mig bli
ett dimmigt minne
som ser för dåligt
för att stava sitt eget namn.

Klara

Låt vattnet frysa till is.

Låt solen slockna.

Låt djuren para sig.

Ta mina ord,
slit dem i bitar
och begrav dem
på samma ställe som mig.

Klara

Märk inte platsen med en sten.

Märk den med ett viskat ord.