Där staden slutar
där sätter du dej ner och ser ut över den värld som du lever i
För en gångs skull SER du PÅ den och den är svart.
svart, svart, svart
svarta skrik i den dysstra, ovissa natten
svarta fula ord från fångade själar

Du låter dina tankar växa framm
En effter en vaknar dom innom dej, bearbetas, svävar vidare med avgasmolnen och föder nya tankar..
Tankar kring död, om kärlek, om längtan till något, något som bor innom dej, tankar,hopplöshet..
Vid ett tag gråter du
en annan stund skriker du dej blå på staden
kasstar plåtburkar på den, sliter sönder dina tajta, inte för slitna, men precis lagom håliga, jeansen och trampar på dom nyköpta 500 kronors bianco skorna, sliter i ditt hår
sminket ligger som en sne massk i ditt fejs, du inser hur fånigt det är
att stå där, en timme om dagen och vela, kring hur du vill se ut och villka kläder du ska ha på dej,du skrattar åt dej själv, åt alla andra
patetiskt, patetiskt,patetiskt,upprepar du
du drunknar i dina känslor,faller handlösta baklänges
och då märker du...att du landar i någonting mjukt
det är gräs
med sus och prassel, där brummet från bilar är fjärran, växer det fram en sång
fågelsång
och du slår upp ögonen, och ser den rosa skyn...
soluppgången

du vänder dej om
ljuset breder ut sej över ängar och skog
En kittlande känsla, som du aldrig har känt förut, vaknar innom dej...
Är det kärlek?
Med staden i ryggen och vinden i ditt anskite
så börgar du springa...