Min andra hälft har gått och gömt sig.
Hon släckte ljuset och sprang bort.
Jag famlar i mörkret och skriker ilsket:
KOM TILLBAKS IMELDA! TÄND LJUSET, GENAST!!
Hennes skratt ekar i den mörka salen... Ekar, i mitt inre.
Lyckliga, lekfulla skratt som förvrids i ekot och blir elaka och hånfulla...
Jag ser inget, ingen
och ingen ser mig... Kanske jag inte finns!!
Kan hon inte komma fram snart! Jag orkar inte vänta!
Snart rycker Jag mig i kjolen, och säger: Tittut!
Sen ger hon mig en fet käftsmäll, så att jag vaknar...
Förtvivlat krystar jag:
KOM NÅGON GÅNG DÅ!(tårarna sprutar längst med mina kinder. Ensamhet)
JAG ORKAR INTE VÄNTA! DET SKÄR I BRÖSTET!!
DET ÄR OLIDLIGT UTAN DIG! MIN ÄLSKADE STORA, DUKTIGA FLICKA!
KOM TILLBAKA!!
Det är lönlöst.
Ingen kan se mig, så länge som jag står här i mörkret.
Men ingen har nog någonsin sett mig.
Bara sett det som dom kan ta in, det dom behöver, det dom förstår.
(Ingenting tillbaka...)
Men finns där mer, då blir det jobbigt.
Då vänder de bort blicken, vill inte se.
Är det för att jag är ful?? Snälla svara då!
Är jag kanske... större? Än dom? Skrämmer jag?

(Älskade lilla flicka, ta min hand, kom med här, och TITTA på henne.
Hon bara köper och köper.
Vad skulle hon vara utan pengar? Vad skulle hon göra?
Kan hon vara lycklig, utan mat och tak?
Hur mycket kostar en upplevelse som inte kan köpas för pengar?
De inställningar, äventyr och skratt som hon inte kan greppa?
Hur dansar man med skelett och bilder i det inre?
Hennes ting är allt hon någonsin haft. Dom speglar ju henne, formar henne, dom leker hon med när hon är ensam. Och drömmer om riddare och drakar, om äventyr och vackra dalar...)

Och ingen ser mig.
Och jag kan inte se mig själv.
Och här, här fins ingen brunn som jag kan spegla mig i...