du ser på mig och det är bara vi som finns och sen
vänder du dig om
och det gör så ont och
du fattar visst bara inte
att du betyder verkligen, på riktigt. på riktigt.

vad är jag då
låtsas? någon som alltid finns där
någon att luta sig mot
bara en kudde att avreagera sig på när det inte finns nån annan
visst är det så?

det är bara en massa frågetecken runt dig
och jag vill så gärna att det ska finnas något mer
ibland finns det nästan. ibland är det nästan verklighet
ibland tror jag på det. på riktigt.
men sen ser jag bara kansken och omöjligheter
och svek. bara svek.


och jag gråter verkligen för något som kanske aldrig fanns
de andra
vet ingenting.
och ser ingenting.


ska man ignorera och fortsätta låtsas? eller ska man
konfrontera och riskera att krossa något som kanske inte finns?
någonting som inte längre är på riktigt?
det gör så ont och jag vet inte
jag vet inte.