det är kanske så att det är det normala som är det underbara
när allt är helt vanligt
kanske är det då man ska vara som lyckligast
man uppskattar inte vardagen förrän den har rubbats

och livet är som en pansarvagn
den kan köra på en äng den kan köra genom skogen på vägen utan att skada
den kan köra in i staden på gatorna köra köra överköra
kan hjälpa kan stjälpa

det är normala är det underbara
när pansarvagnen är någon annanstans
kör över någon annans man
vi kan höra om det, vi kan
tala om det
men det angår inte oss

pansarvagnen kör vidare kan i åratal köra utan att störa
kan plötsligt dundra in:
inte längre någon annanstans
inte längre någon annans man

och tragedin har blivit vår