Jag gråter, jag skriker,
och benen sig viker.
panik lamslår min hjärna, och min kropp.
Jag pryder armarna ännu en gång,
med brustet hopp.
Var egentligen inte mening, men jag lät inte bli.
Förlåt för fan.
Förlåt att jag inte är så värdefulla och bra som ni.
Mina tankar om ett slut plågar mig från morgon till natt.
Det känns som jag bär olyckans hatt.
Jag har fallit tillbaka, hårdare än någonsin.
Ni stryper mina tillgångar, och får allt krasha omkring.
Förlåt för fan.
Förlåt för att jag är så omöjlig och patetisk.
Men det är faktiskt erat fel att jag blivit så hatisk.
Istället för att öppna ögonen, så blundar ni hårt,
medans jag sitter i rummet bredvid och skadar mig svårt.
Vad är det som gör det här?
Jag vill egentligen inte, jag lovar,
jag svär.
Men jag önskar nästan inget hällre,
än att jag inte längre var här.