Under ett olivträd
på en bergssluttning
vid en vidsträckt dal i Umbrien

där eftermiddagens soldis
smekte skogar, solrosfält, olivlundar
och vinrankans alla rader

och där den svaga brisen i olivträdens blad
endast stördes av en skällande hund
på någon avlägsen gård

försjönk jag i tankar
efter min långa cykelfärd i ett landskap 
som efter tidigare folk
har bäddat in oräkneliga spår; 

stenen och metallen 
från dem som lade ner sin själ
i konsten att forma dem
vilka tiden verkar ha svårt för att bryta ned


Alla dessa tecken, mönster och former
bortom räckhåll för helhetens begriplighet
talade till mig som genom en dröm

och jag sveptes långsamt in i slummerns vaga slöjor 
som varsamt lyfte upp bilderna ur mina tankars skuggor


Tiden flöt alltmer bort
och från jorden var det som en lätt vibrering viskade;

en förvissning
om en skatt som ligger där

ännu
för att endast kunna avtäckas

genom ett inom