Jag satt i det öde rummets mitt
efter utrymningen då alla sade "äntligen"
och såg ut genom fönstrens svartgapande fyrkanter
.....................................i de ödsligt röda tegelmassiven

 
Den ton som i min föreställning splittrar glas
sjöng från ljuset på himmelen i väster, innan skymningen,
och den växte när det dagliga ljuset trängdes ner
....................................mot horisonten
av en annalkande vinternatt

 
Som en osynlig giftgas kom kylan,
kröp utefter golvet, in emot mig där jag satt,
uppför mina ben och in i min kropp,
sakta och obönhörligt fyllde den det utstädade rummet

 
Med kylan stegrades tonen
som skar genom allt och blev illande tystnad
och min kropp kramades samman i en långsam krevad
en implosion som fyllde existensen

Sådan var den sista utposten.

© 2005 Bo Ragnerstam