I en kub av glas
står jag

alldeles stilla

Omkring mig accelererar
min omgivning

Mina kära åldras långsamt

Föses fram i sina liv

I mitt anlete
fåras inte
en rynka

En för en
tynar de bort

Snart är tystnaden
obehagligt påtaglig

Klackar ekar i kuben

Klackar mot hårt golv

Sakta för jag blicken
uppåt

Genom glastaket ser jag
mina kära vandra
på kuben