Så föll regnet tungt över den dystra parken. Den röda stugans stuprännor skakade av det forsande vattnet, de höll på att falla av. Likaså den röda färgen. Några takpannor hade glidit loss och fallit ner på den omgivande gräsmattan. De hade fallit mjukt, gräset hade inte klippts på flera år. Inga barn skyndade hem undan regnet, de hade för länge sedan övergett sandlådans vassa sandkorn. Endast en man satt på sandlådans kant. Det tunna håret klibbade mot pannan. Regnet fick honom att se nervöst svettig ut. Hans sista cigarett hade just slocknat. Med skakande fingrar smulade han sönder den och lät den falla till marken.
Genom parken löpte en liten asfaltväg på båda sidor omgiven av kastanjeträd. En regndroppe fastnade i ett av bladen, glänste en tid tillsammans med andra droppar och föll sedan åter ensam mot marken. Förvirringen var stor, var han samma droppe nu som innan han träffade bladet? Vem var han från början och vad skulle hända när han landade? Skulle det göra ont? En ensam pojke gick långsamt över vägen. Med ett plopp landade droppen på dennes kind och slätades ut. Det gjorde ont, han var för alltid glömd.
Pojken brydde sig inte om att torka den våta kinden. Han var så blöt att det kunde kvitta. Den blåa sportjackan skyddade dåligt mot vattnet. Likaså jeansen, de var dessutom trasiga nertill. Ett sugande ljud hördes från de vita skorna. De små hålen som skulle lufta foten höll på att göra honom förkyld. Kanske var det vad han väntade på. En ordentlig förkylning som tvingade honom att stanna hemma, som tvingade honom att vara ensam. Med små snabba andetag tänkte han på alla klasskamrater, lärare och så kallade vänner han skulle slippa. Han hade inte sett någon i ögonen på flera veckor. Hur ska man kunna se någon i ögonen när man inte kan någonting? När man inte vet vem man är? När man varje morgon ser sig själv i spegeln och ser ett nytt ansikte? De såg honom aldrig i alla fall.
Han stannade upp, blundade, lutade huvudet upp mot regnet och lät armarna sträckas utåt. Det svarta håret piskades bakåt. Vattnet täckte ansiktet som en mask. Luften var frisk och söt, den fick honom att andas lugnare.
- Har du cigg?
- Va?
Han stod helt stilla. En fisk hade plumsat ner i hans akvarium. Så länge han blundade slapp han se den.
- Har du cigg? Du kan väl se mig i ögonen åtminstone!
Ögonen öppnades. Till höger om honom, vid sandlådan, satt en tanig man. Pojken behövde knappast skämmas inför honom. Mannen var genomblöt och skakig. Den slitna manchesterjackan hade fått en mörkbrun färg. Ansiktet var smalt och en aning insjunket. Kinderna var tunna, likaså det ljusbruna håret. Ögonbrynen syntes knappt. Den lilla krökta näsan och den smala munnen fick honom att se sur ut. Med ett argt leende blickade pojken in i mannens ögon, han njöt.
- Kanske, kanske inte.
Mannen gav honom en tom blick. De gråa ögonen var matta. De såg ut att vara målade med vattenfärg av någon som glömt den lilla ljusa glimten.
- Du röker inte. Jag ser det på dig.
Pojkens leende blev bredare. ”Äntligen en triumf” . Ur sin högra jackficka tog han långsamt fram en cigarett och en tändare. Med en spelad, avslappnad gest satte han cigaretten i munnen och försökte tända den. Det var svårt. Regnet öste ner. Han böjde sig långsamt ner mot mannen och gav honom tändaren.
- Tänd den!
Allt var planerat perfekt. Han skulle blåsa rök i ansiktet på den här värdelösa alkisen och sen gå sin väg. Det skulle kännas bra en stund. Kanske till och med hela vägen hem.
Trots att mannens hand skakade kraftigt lyckades han tända cigaretten. Pojken tittade upphetsat ner på den glödande änden. Han drog in så mycket rök han orkade för att den inte skulle slockna i regnet. För en sekund var han nöjd, den glödde fortfarande. Sedan kände han den stickande drake han hade svalt. Plågad lutade han sig framåt, hostattacken ville aldrig ta slut. Cigaretten hade fallit ner i en vattenpöl. Mannen tittade tomt på den.
- Du röker inte. Jag sa ju det.
Mannen tystnade. Han kunde höra hur pojkens hosta långsamt dog ut. Den var inte hes och roslig som hans egen utan explosiv och snabb. Även om det var väl dolt så fanns det i pojken en framtid. Det kunde mannen höra.
- Bry dig inte om det där…det händer alla. Har du förresten några fler?
Pojken blickade ner i marken. Bredvid den tappade cigaretten låg en annan, söndersmulad cigarett. Det slog honom att båda hade slocknat men ändå funnit varandra.
- Det finns massor, hemma. Följ med.
Han nickade med huvudet bortåt vägen. Mannen tittade dimmigt ditåt utan att röra sig. Vad tänkte han? Vad väntade han på? Pojken började tvivla på sitt erbjudande. Kanske var det bäst att bara gå. Långsamt vände han sig om och tog ett försiktigt steg bortåt. Nu såg han bara vägen. Den var rak och enkel. Den ledde hem.
Mannen reste sig plötsligt upp. Han hade till slut lyckats samla sina gungande tankar. En kort sekund stod han och svajade på stället, sedan föll han handlöst mot pojken. Det kändes skönt, han hade hängt sin ryggsäck över någon annan. Pojken höll honom hårt, nästan krampaktigt. Sakta började de gå framåt. Mannens ansikte sprack upp en smula. De första klumpiga stegen var trots allt steg, de hade trots allt en riktning och ett mål. Snart skulle han vara hemma.
- Det är fint att du hjälper mig hem.
Vad nu? Något hade stuckit honom. En av sandlådans vassa stenar låg och skavde mot hans fot. För varje steg han tog gnagde den sig djupare och djupare in i honom. Han kände sig inte längre lätt, snarare ihålig. Vad skulle hända om stenen gnagde sönder skalet? Skulle den ta sig in i honom? Skulle han bli gjord av sten?
- Förlåt!
- Vadå?
- Att du ska behöva hitta mig i parken såhär. Vad ska jag säga? Jag är hemskt ledsen. Titta på mig! Jag är hemskt ledsen! Jag borde ha krälat hem!
Pojken tittade bort. Han kunde inte höra orden. Allt han kände var den stickande doft som omgav mannen. Så han hatade den doften! Den gjorde varje uttal otydligt, varje ord meningslöst. Han ökade takten så att det plaskade om skorna.
De hade kommit ut ur parken nu. Kvarteret var öde, alla var inomhus. Teatern, restaurangen och tobaken, allt såg ut att vara stängt. En liten bäck hade bildats mellan gatan och trottoaren. Lekfullt drog den med sig burkar och annat skräp för att till sist dyka ner i en avloppsbrunn. Pojken tittade upp och lät blicken färdas från den gråa himlen, ner mot de gråa cementhusen för att slutligen landa på den skrovliga gråa gårdsplan de nyss kommit in på. Gården var stor och tom. Inga katter smög bland buskarna, inga fåglar spanade i träden, ingen sol sken över pojken. Det var så påtagligt allting. De var så påtagligt ensamma. Fanns det någon i världen? Han kände sig som ett litet barn vars mamma nyss försvunnit ur sikte. Han ville skrika.
- Vad väntar du på?
Han hade stannat upp. Halsen var spänd. Det hade inte kommit något skrik. Endast det smattrande regnet hördes. Det kändes som om han långsamt steg. Han kunde se allt uppifrån. Håret som sakta gled ner i pannan. Regnet som rann ner genom jackan och kittlade honom med kalla händer. Han kunde se hur hans ena ben stelt tog spjärn mot marken för att han och mannen inte skulle falla omkull. Varför var han den som stödde? Det var inte meningsfullt, bara orättvist. De hade fastnat i en värld som han ensam bar upp. Han som alltid velat bli buren kände hur han sakta men säkert trycktes ner i vattnet. För hans del kunde allt omkring honom gärna rasa samman. Det fanns ingen plats för honom ändå. Om marken plötsligt hade spruckit upp och öppnat sig skulle han inte sprungit sin väg. Han skulle förmodligen hoppat ner.
- Vad fan väntar du på!?
En seg skakande kramp hade smugit sig upp i pojkens armar. Skulle han våga släppa taget? Han hade känt att det var rätt. Nu visste han det. Ögonen var blanka, om han blinkade skulle de svämma över. Han blundade och lät armarna falla ner utmed sidorna. Världen hade börjat rasa. Med ett plask landade mannen på den skrovliga gårdsplanen. Pojken slog upp ögonen. Vid hans fötter låg mannen, till hälften täckt av vatten. Det blödde svagt från hans ena kind.
- Varför?
Nu stod han på alla fyra, med ena armen sträckt mot pojken. Han hade slutat skaka. Ögonen såg plötsligt klara ut.
- Du är min pappa. Jag ska inte behöva bära dig.
Pojken grät, men det syntes inte i regnet.