Visst är det sorgligt
Att dina drömmar krälar i skolgårdsgruset
likt maskar bland ruttnande röda frukter
Ett sötsurt täcke av porlande saft
som vi aldrig lekte under

Bland sanddynerna bakom gymnastiksalen
håller jag din vattenflaska
dina sista droppar
och njuter av att se dig törstig

Visst är det sorgligt
Att du irrar runt bland snötyngda granar
vilsen i det vinterlandskap som är mitt ansikte

Min fastfrusna ilande iris
statyns blick
ett sprucket monument över det vi en gång var

Två duvor
den ena vingklippt

Jag flög aldrig lika högt som du
och föll aldrig lika hårt

Och tro mig
när jag ser dina ryckigt skakande läppar
önskar jag mig
ett par vingar