Löven som blåser iväg i olika fjädrande riktnigar
Stannar tillräckligt länge för att förnimma jordens värme
Lämnar oss igen när vindens uppgörelse når fram.

Det är samma fenomen med livet.

Ett hjärta blåser iväg.
En själ som vill söla,
njuta av livets värme.
Men är ej tillräcklig mäktig för det,
livets förbryllningar hämmar.
Du blir svagare med varje andetag
Tills du sveper hän igen.
Inte stannar länge nog, 
betrakta skönheten som omringar dig.

När barnets tårar omhändertas
av moderns berörning.
För en stund, är den belåten
tills hungern sätter spår igen.
Det är som kärleken...

Så som många andra,
är vi belåtna med längtan
att bosätta oss i varandras hjärtan.
Tills vinden blåser igen...
Putsar iväg dig....

Rädd för smärtan
Rädd att titta livet i ögonen

För det här är olik allt annat du besegrat

Så, vi är som löven
virvlar med vinden,
stannar ganska länge
smakar på riktig kärlek
men rädd att stanna
njuta av naturens skatt...

Vi båser iväg ännu engång....
Med bönen som enda hopp

Vetande att vi kan vara borttappad för evig....