Ingen ser.

Ingen ser någonsin.

Bara mina ögons flackande
berättar att jag är
en smittad och slagen.

Jag är
en av dem
som har förstånd nog
att gå genom världen
på Tysta fötter.

Men Ni går
med för hårda kliv
och stampar på alla
tysta känselspröt
som Människor
sticker fram.

Ni talar högt
till varandra
och ser till
att er skrivstil
är så skolbokslik
det bara går.

Ni vet inte
att ord Alltid
sjunger.

Förtvivlan och Åtrå
är det blod
som sprutar liv
i diktmaskinen.

För Människor
är så mycket mer
än bara döda kroppar
som pekar likstelt
åt samma håll.

Se på mig.

Här har ni,
mitt ibland er,
en livs levande poet.

Vi är tyvärr
ett sällsynt släkte.
Men vi bor
i alla själars vindlingar.

Vi bor där.
Precis som likmask bor
i levande kött.

Hör mig
när jag
äter upp
min själ
och sätter den
på papper

För Dig.