Minns du hur jag rodde dig över tjärnen till udden på andra sidan? Råbockens skall klingade trolskt i skymningen. Långsamma virvlar av sjörök dansade runt oss. Från näckrosviken intill kom lommens klagande rop rullande. Hur skulle du kunna glömma?

Sedd från ekans toft i glimt,

dold i det omöjligas

sinnesbild.

Vi var så små, du och jag. Kära i varandra utan sagda ord. Ute på det mörka vattnet fann hon oss - den urgamla, hemlighållna och sägenomspunna. Hur skulle vi kunna leva bland vanliga efteråt?

Virvlande rödpulserande dunkel,

i mörkslingrande djup

gäckande.

Hade jag lyssnat på farmor hade vi vetat. Nu kan jag bara ana hur vi kom i land. Oförmögna till uppbrott stirrade vi in i de falnande lågorna. Hon fortsatte att viska till oss genom glöden.