Jag
sprang ifrån
mina rädslor. 

Tills de bleknade, blev osynliga,
okännbara, onämnbara.

Så tog det tvärstopp.
En osynlig vägg.
Rest utan min vetskap.

Det var som att jag
hann ifatt mig själv
utan att fatta mig själv.

Väggen var jag.
Vägen var jag.
Springandet var jag.
Farten var jag.
Krocken var jag.

En krock.
En kropp.
En knopp.
Som brister.

Ett utbristande.
I längtan efter liv.
I full tillgång.
Till mig.

 Så rädd jag har varit
Så modig jag är nu.

Jag känner.
Jag gråter.
Skrattet vaknar.
Jag lever.
Mer.
Och mer.