gruset under mina fötter
ger mig skrapsår på knäna
hål i mina sulor
och stenskott i min själ

den långa vägen framåt
är vägen tillbaka
hem
för att få tröst
och en stillad hunger

dammet bränner i halsen
och gruset gör allt för
att få mig att falla

jag är stark
det säger alla
ändå snubblar jag över sandkorn
i soliga dagar

resa mig är inget jag klarar
utan en annans hand
ligger jag kvar på marken
tills jag slutligen är under
då är det ingen som ser
förens de själva kliver ner

då är det ingen som ser
förens de själva kliver ner