Historien börjar i en förort till en liten stad i djupa norrland, där en familj en gång varit en familj. Det var i början på nittiotalet allt började rasa för den enheten jag en gång kallat vi. Min bror var runt tio år vid själva avgörandet och tog smällen hårdast av oss två. Mamma och pappa, far och mor, skulle separera. Min far, Bo, hade under en längre tid nyttjat diverse olika sorters droger i hemlighet, och nu hade min mor insett detta och fått nog. De separerade, mamma och vi två bodde kvar i lägenheten och pappa fick flytta. Han flyttade inte långt, bara knappt trehundra meter nedför gatan. Det var nu kampens början började synas. Bosse slutade inte för detta ta droger. Nej, han accelererade snarare takten till det tredubbla. Jag försökte hålla ihop min relation med honom, men efter ett antal besvikelser och brutna löften hade jag fått nog. Min bror – John – fortsatte i motsats till mig att försöka. Eftersom Bo nu levde ensam var det ganska naturligt att John var tvungen att alternera sina nätter mellan de två sidorna. Mamma snackade alltid skit om Bosse som ibland var sant och ibland inte, men John brydde sig inte om det. Om något så fungerade den smutskastningskampanjen som en magnet, John drog sig mer och mer mot Bosse och därav längre ifrån morsan. John fick träffa alla Bosses ”vänner” ganska snabbt och blev till slut van vid dessa som jag ser det patetiska försök till fester. Han blev bara en ytterligare detalj, var det fest så var John där. Han var självklart nykter, Bosse lyckades alltid hålla spriten och allt det andra borta från John, i alla fall fysiskt.
Min bror berättade en gång för några år sen om en incident runt en skolfest. Han gick i mellanstadiet och hans klass planerade en sammankomst med föräldrar. John som var överlycklig över detta sprang direkt hem och berättade det med största möjliga passion för vår mor.
- Mamma måste jobba då…, fick han som svar.
Vad fan skulle han göra nu då, ja som man kan gissa vände han sig år Bosses håll. Den för en gångs skull nyktra fadern reagerade faktiskt på detta besked med entusiasm och sade att det var klart att han ville. Om jag får säga min mening så kan jag inte förstå hur John kunde tro att gubbjäveln menade vad han sa, men det är jag det. Veckan passerade och Bosse höll sig från spriten och fredagen kom till slut. Kvällen var här, nu skulle John ta med pappa och visa alla på skolan att han inte var så farlig som alla trodde. Han satte på sig de nya skorna han hade fått av mamma enbart för den här kvällen och gick för att hämta Bosse som sagt att han skulle vara klar i tid tidigare på dan. Han förde in nyckeln i dörren och vred om. När han öppnade dörren skrek han som han alltid brukade göra när han kom hem;
- Haallå!!!
Ingen svarade så han tog av sig skorna, som var ett par svarta låga boots han hade valt ut eftersom hans far ägde ett par likadana fast större, och gick in för att se om Bosse var klar. Pang, lät det när hans haka tog i marken. På soffan låg Lennart, en fyllepolare till Bosse och simmade i en halvorange spya. Gissa vem som låg på golvet nedanför och var helt utslagen, ja just det…

På skolan var alla samlade med morsor och farsor, en del hade till och med släpat dit sina syskon. John stod utanför dörren och såg in, han ville gå in men kunde ju knappast komma dit utan förälder. Tårarna flödade och tankarna i hans huvud kretsade runt möjliga hämndaktioner mot den jäveln som satt honom i denna situation. Precis som han skulle vända sig om och ta nederlaget som det var, kom hans lärarinna Eva mot honom genom dörren. Det var för sent att vända, han var fast. Eva, som var av den mer naiva människotypen, släpade in honom och han hann inte ens tänka innan skorna var av och han var inomhus. Han presenterades för alla andra;
- titta allihopa, John är här!
Blickarna talade för sig själva bara de. Ingen därinne saknade den obligatoriska gullig valp/stackars unge-blicken, och det fanns inte längre någonstans att fly. Alla visste allt om hans pappa, precis allt. Det är frukten av att ha en mamma vars två absoluta favoritsysselsättningar var att skvallra och att snacka skit om Bosse. Det var bara att se sina fiender i ögonen och suga ner tårarna djupt ner i tarmen nånstans.
Han sa till mig senare att detta var en solklar kandidat till den värsta upplevelsen han varit med om. Den hade satt spår, djupa skarpa spår.

Denna och flera liknande incidenter ledde till att han längre fram började odla en mindre känslofylld sinnesvärld, han slutade känna efter och ge sig själv till folk och lade i och med det grundstenarna till en tendens till asocialt beteende och känslokyla. I hans egna ord;
- Jag litade inte på någon på den tiden och verkar inte kunna känna känslor för någon eller något.
Efter denna tragiska incident träffade min bror en människa som spelade en stor roll i hans omvandling tillbaka till människa igen, Jacob. Jacob var en kille i samma ålder som i likhet med John blivit utsatt för en missbrukande förälder och separation. Han hade i Jacob hittat en kille som förstod utan att han behövde säga ett enda ord, detta fungerade även åt motsatt håll. Dessa två vänner kunde prata om allt och lät inget hindra dem från att göra vad de ville göra, de hade inga hämningar. Visst kan man hävda att det var en osund relation eftersom att de konstant hamnade i problem och knipor som den dåvarande vuxna generationen inte tyckte om så väldigt mycket. Jacob hade en pappa någonstans i Sverige, jag vet inte vart, och en mor med drogproblem, självklart var det hos henne han blivit placerad. I och med detta började John komma tillbaka till mänskligheten och den vanliga människans sinnesvärld. Bosse åkte in på avgiftning och förtroendet för honom började sakta men säkert växa igen. Ingen hade berättat för John var hans far tagit vägen så han trodde naturligtvis att farsan medvetet struntat i hans födelsedag det året som tog plats under tiden för avgiftningen. När han tillslut fick reda på sanningen om sin fars situation började han inse att om hans far är villig att genomföra detta borde det betyda något. Efter det var allt bra mellan de två, under ett bra tag faktiskt, visst hade Bosse vissa återfall, men det måste man räkna med.

Det var en dag på högstadiet, John var ledig och satt hemma och läste när telefonen ringde. På andra sidan luren befann sig en människa som uppenbarligen fått i sig lite för mycket av det vita pulvret. Detta var ett av de mest störande inslagen i det hela, anser jag. När han berättade detta för mig var det som om en svart film lade sig för hela mitt ansikte, jag ville ta död på den jäveln, hur fan kunde han göra det?
Rösten på andra sidan luren tillhörde Bosse, eller i alla fall Bosses kropp. Han hade missuppfattat allt, han trodde att han visste allt om John och hans liv, John tog ju också droger såklart, det måste vara så… John, den stackaren hade ingen aning om var han skulle ta vägen i detta skede.
- Vad tar du för droger?
Detta sade min far till min bror och var helt övertygad om att han hade listat ut något smart. I två timmar plågade denna sönderdrogade människa min bror med liknande frågor och påståenden. Självklart lade det grunden till en djup depression hos min bror vid denna tidpunkt och om inte Jacob varit där och fångat upp honom hade han nog sjunkit till havets botten omedelbart. Man ska komma ihåg att den här killen inte var en ömtålig varelse, han hade växt upp under liknande förhållanden hela sitt unga liv. Önskade han sig en cykel så fixade farsan en cykel åt honom, stöldgods såklart men det gjorde detsamma för Bosse. Vilket leder mig till en senare tid i brorsans liv. Den splitternya cykeln. En dag när John kom hem stod Bosse där med världens största leende på käften, hur nöjd som helst. Han hade köpt en splitterny cykel åt John, det var en skitsnygg cykel med tjugoen växlar och stötdämpare mest överallt på den ljusblå ramen. John, den godtrogne, cyklade den till skolan och stoltserade med den och kände sig som en levande legend. Ända fram till ögonblicket han fick en arm över axeln, det var en lärare som av någon konstig anledning var skitförbannad eftersom någon jävla idiot stulit hans cykel. Vem fick skulden för det? Ja, gissa…
Samtal på samtal med rektor, polisen och läraren personligen fick han genomlida innan de skickade hem honom till mamma med poliskortege. Detta gav mamma ytterligare bränsle på elden för att hitta smuts på Bosse, vilket John hatade så han sade att det var han som snott cykeln. Reprimander kom som ett resultat av erkännandet, böterna fick farsan fixa, eftersom det var han som klantat sig. Johns uppväxt var alltid kantad med stulna grejer, videoapparater och stereos som man var tvungen att gömma om någon myndighet kom på besök, vilket inte var ovanligt alls på grund av Bosses sociala situation. Detta var vardag för John, bara ännu en dag på året. Han var så van vid detta så han började anamma metoderna själv, vad betydde ett litet halsband när man har så mycket grejer – vardag, och sen kom infarkterna.

Farsan har alltid levt ett fartfyllt liv, och fartfyllt betyder farligt. Kriminalitet, misshandlar, alkohol och droger gör sina underverk med hälsan. Detta fick min far uppleva och John befann sig alltid på första parkett. En vanlig kväll framför tv: n är inte så långt ifrån ett akutsamtal och ambulansfärd som man kan tro. Pang, boom, fan i helvete! John var alltid den som tog det hårdast, jag hade brutit med farsgubben sedan länge när den första av de två kom på besök i hjärteland. På grund av Johns tidigare liv så reagerade han inte i likhet med hur man kan tänka sig att någon annan skulle. Det enda som hände var att det där lilla hålet i bröstet blev en liten del större. En tvåtimmars promenad och det var ur systemet. Så här reagerade han den första gången och om han var så emotionell då sa kan man kanske räkna ut med röven hur det var gång nummer två. Om man kan säga det så måste jag påpeka att detta tog hårt på brorsan, inte infarkterna utan känslan som kom med dem – ingenting…
Det var inte bara på detta plan han var oförmögen att visa vad han kände, eller snarare känna överhuvudtaget. Min bror var inte direkt en kvinnotjusare, men någon enstaka flicka har det funnits i hans ungdom. Även dessa har fått erfara denna oförmögenhet som drabbat min bror, eller snarare har det aldrig träffat min bror på riktigt. Mannen jag kallar min bror insåg alltid detta problem mer eller mindre, men det blev aldrig hundraprocentigt medveten förrän det ultimata nådde han farmor. Det oundvikliga hade drabbat en av de människor han höll högst av alla, detta hände den tjugonde april 2003 när han nyss fyllt 19 år. När meddelandet nådde honom umgicks han med två av sina närmsta vänner, varav en var Jacob, nere vid hamnen. Reagerade han på beskedet? Ja, det gjorde han, men kanske inte på det sättet man kunde förvänta sig – han tog en promenad, funderade lite och kom till slutsatsen att det inte kändes ett dugg. Han var nu officiellt ett känslokallt svin som inte hade en susning om hur det var att vara människa. Om han inte lyckats tvinga fram en tår eller två på begravningen så hade livscirkeln varit sluten för hans del.
Den del av hans liv som kom härnäst var som en pånyttfödelse för honom, jag vet inte vad som hände, men utvecklingen var igång. Jag antar att det kan bero på att han hittade ett sätt att sortera och ventilera sig själv, och på så sätt fått möjlighet att fylla tomrummet med det som saknades sen innan. Han skrev mycket i de tiderna, mest poesi, och har lämnat mig ett stort antal ångestfyllda svettdroppar i form av fri lyrik. Jag har skummat igenom dem kanske tusen gånger för att försöka lära känna min bror lite mer. Vem var John Lindberg egentligen då?
Jag vet inte om jag kan svara på de frågorna som jag har om honom och hans liv, men man kan hoppas att han är lycklig i sitt nuvarande storstadsliv.
Ikväll, här på balkongen i den varma kylan, sitter jag och hedrar min bror, en man som alltid stod stolt för det lilla han hade. Inatt är det exakt ett år sen vår farmor gick bort, det är kanske därför jag valt just denna tidpunkt för att begrunda John och allt det betyder. Det var väl trots allt den dagen hans nya liv tog fart på nytt? Konstigt att det kan krävas något sånt för att väcka någon från den, vad jag kan se, tyngsta sömnen – och tvinga denne till livet.
I dagsläget vägrar han att tala om den tiden i sitt liv, jag vet inte men det kanske är för smärtsamt att återleva de dagarna. Själv säger han att han inte kan prata om de dagarna eftersom han inte vet vem den killen var, han kände honom bara ytligt…